Under
min VFU kom det ständigt upp frågor i klassrummet: Får vi jobba ihop? Får vi
sitta i läsrummet? Får vi sitta bredvid varandra? Ibland fick några göra det
medans andra inte fick det. Då fick läraren höra att hon var orättvis, att de
aldrig fick bestämma eller att ”det är bra tjejerna som får sitta bredvid
varandra”. Ibland gick det bra och ibland var det bara vissa som fick. Bör
eleverna få välja själva när man ska jobba i par? När? Vilka är konsekvenserna?
Hur kan man förhindra så att ingen blir utfryst?
I Alerby
(Skolverket) tar de upp just detta om man ska låta eleverna vara mer delaktiga
i undervisningen och hur. Men gäller det även i dessa fall? Ska de bara få vara
med och vara delaktiga när det gäller undervisningen? Risken finns att någon
blir utanför. Jag har valt dessa viktiga frågor utifrån min VFU. Det var
ständigt en elev som blev utanför och som alltid grät för att eleven kände sig
utfryst och mobbad. Eleven HATADE skolan.
Vi har diskuterat lite kring dessa frågeställningar i vår grupp.
Vi var
väldigt överens om att det är viktigt att eleverna ska få vara delaktiga och
få prova på. På detta sätt får de själva ta ansvar för att det ska fungera att
sitta och arbeta med en kompis. Efter lektionen kan man göra en återkoppling
med eleverna för att se hur det har gått. Fungerade det bra? Vad var det som
gick fel? Fick ni något gjort? Vi tror att man ofta är väldigt snabb på att säga
”det kommer inte fungera att ni sitter ihop”. Istället kan man fråga eleverna ”Hur
gick det sist ni satt ihop?” . De får då lära sig konsekvenserna för sitt eget
handlande.
Vi diskuterade
också att det kan bli kompisstyrt om de får välja själva. Därför kan vara
nyttigt att alla ska få prova på att arbeta med alla elever och inte få välja
själva. Men vad gör man om man kör demokratiskt genom att t.ex. dra pinnar och
de börjar klaga ”Åh nej inte hon”, ”Neeeej, han är så dålig!”?
Men det kan även falla naturligt om man blandar eleverna (T.ex att dra pinnar) ofta så att de får byta arbetskamrat, då blir det ett klassrumsklimat där eleverna är vana med att få arbeta med andra.
Men det kan även falla naturligt om man blandar eleverna (T.ex att dra pinnar) ofta så att de får byta arbetskamrat, då blir det ett klassrumsklimat där eleverna är vana med att få arbeta med andra.
För att
slippa det ständiga tjatet att få byta plats mm så kan man komma överens med
eleverna att man väljer något tillfälle i veckan där de får bestämma själva.
Det kan vara när de t.ex ska forska om något.
En sak
som vi tyckte var viktig var klassrumsklimatet. Alla elever ska inkluderas och
se till att ingen blir utanför. När de får möjligheten att välja själva måste
de se till att ingen blir själv och därför försöka inkludera eleven i sin grupp.
”Utfrysning är svårt att inse att man själv gör men lätt att se att man blivit
utsatt för”. Utfrysning sker ofta utan att man ens är medveten om det (Ekewald
& Säfström, 2012, s. 102).
Vi hade
en mycket givande diskussion men nu låter vi er spinna vidare =)
(Jag har
lagt upp en video om att vara utfryst ❤
Fy detta måste få ett slut)Aldrig själv, alltid ensam - Youtube, Pontus Högman
// Anna Ninic
Vilka intressanta frågor och högst relevanta inför vår kommande yrkesroll! Som ni säger så är man kanske ofta snabba med att tala om för eleverna att "ni kommer inte att få något gjort om ni sitter tillsammans" och att då inte de själva kommer till insikt i vad man faktiskt menar, de ser det istället som att man som lärare är "dum och orättvis" som du nämner, Anna. Det jag tänker på då är att man kan göra som nämns i inlägget - låta dem testa och göra en återkoppling på slutet, utan diskussion och reflekterande så tror jag inte heller att de når den där insikten och konsekvenserna i att man sitter å pratar under lektionen. Frågar man eleverna så säger de säkert att det har gått bra och att man lyckats arbeta, då tänker jag att man som lärare lyfter upp vad man har observerat under lektionen också för att de ska få en annan syn på saken. "Okej, ni tyckte att det gick så här, jag tänker att lyfta fram vad jag såg under lektionen...", kan det vara något?
SvaraRaderaVar med här i sist om en situation gällande "JAG VILL INTE ARBETA MED HENNE" under en gruppuppgift i en förskoleklass, här blir det ju viktigt att man arbetar med ett accepterande klassrumsklimat där alla ska kunna arbeta med alla, det är verkligen inte det lättaste, men mycket samarbets-, demokrati- och värdegrundsfrågor behöver och ska tas in i undervisningen i enlighet med LGR11. Man behöver sammansvetsa gruppen tänker jag då.
Absolut! Tror att det viktigaste är just att arbeta så att det blir ett accepterande klassrumsklimat. Men det känns ju så himla svårt. I den åldern tänker de inte lika mycket på att man kanske sårar någon som blir utanför. De tänker mest på "att få sitta med sin bästis" men alla har inte en bästis i klassen. När det kommer till att de ska få bestämma själva så tror jag nog att återkoppling är ett bra alternativ just för att de ska lära sig att ta eget ansvar samt kunna stå för konsekvenserna. Men det kommer nog inte vara så lätt och man kommer nog själv ta till att "nä ni får inte sitta ihop för ni klarar inte av det, punkt slut". Vi får försöka ta med oss dessa synpunkter i arbetslivet sen :)
RaderaVilken gripande film och bra frågeställningar som du tar upp här Anna. Vårt jobb är ju att få alla elever att uppnå målen men samtidigt så skall vi fostra individer som kommer att vara nästa vuxengeneration. Vad är det för vuxna vi vill möta om 10 15 år? I Alerby och Bergmarks artiklar i det som vi har läst tas vikten av delaktighet som en viktig askekti barns lärande upp. Detta håller jag med om samtidigt som det medför stora utmaningar i praktiken. Jag tycker att det kommer upp viktiga frågor i detta inlägget som ifrågasätter detta en del. Hur kan vi som lärare få elever att nå målen och vara delaktiga som de känner sig utfrysta eller utanför. Både du Anna och Rebecka tar upp frågan om klassklimat som en viktig del här. Detta håller jag med om till fullo. Vi som lärare behöver föregå med goda exempel för eleverna. I leda lärande så tas många aspekter upp om hur lärarens agerande både ord, handling och kroppsspråk påverkar eleverna. Lika så tycker jag att det är med hur vi är mot våra kollegor och barnen, visar vi respekt och är trevliga mot varandra. Jag tror att vi kan vinna mycket på att visa goda exempel och samtidigt ha en dialog med våra grupper som vi undervisar, båda med dem som grupp och på individnivå. Jag behöver hjälpa eleverna med att sätta upp förhållningsregler mot varandra och få dem att förstå varför reglerna finns. Det finns så mycket bra material som man kan använda att samtala utifrån. Den här youtubeserien om mobbing eller serien Morgans Mission som sändes på SVT berättar tydligt om vad utfrysning och mobbing har för konsekvenser. Det kommer ner till att eleverna behöver acceptera olikheter samtidigt som de behöver förstå att deras handlingar har konsekvenser för andra. Vidare så tror jag på att försöka lära känna sina elever, se om de har det jobbigt eller är oroliga. Skapa en relation till dem så att de känner sig höra och därigenom vågar komma och prata med mig om något händer. Samtidigt är detta en enorm utmaning som kräver mycket tid, samtidigt så kan det vara svårt för eleverna att lyckas med att nå målen om det sociala inte fungerar i skolan.
SvaraRaderaJa, visst var den gripande. Jag var helt knäckt när jag såg den. Tror det är viktigt att man ser den, för man uppmärksammar kanske inte jämt att det är så pass illa. Därför är det, som du nämner, väldigt viktigt att vi lär känna våra elever.
RaderaJag håller verkligen med dig att vi måste vara bra förebilder för eleverna. Det är bara att inse att det kommer bli en enorm utmaning för oss men vi kämpar för något bra, för vår framtid som du skrev.
Väldigt svår fråga, men dock så himla viktig. Jag har själv tänkt väldigt mycket just kring gruppindelning och hur vi som lärare ser till att ingen hamnar utanför. Lärarens val av hur hen organiserar grupparbetet kommer göra påverkan på slut resultatet (Chiriac. 2012. s.101). Jag tror att om läraren låter eleverna välja själva så blir det nog oftast, som du skriver, kompisgrupperade grupper och är någon då utanför i klassen kommer val av grupper bli en jobbig situation i klassrummet.
SvaraRaderaGrupparbete är ett viktigt inslag i skolundervisningen, då det ger tillfälle för eleverna att arbeta tillsammans och det leder ofta till främjad kunskapsutveckling (Chiriac. 2012. s.102). Om grupparbeten blir en pressad och jobbig situation för dessa utstötta elever, kommer nog dessa inte finna glädjen och därmed utvecklas, utan mycket tid går nog åt att tänka på hur jobbig situationen är.
Grupparbete är även till för att eleverna skall få lära sig att just samarbeta med varandra (Chiriac. 2012. s.103). Därmed är det viktigt att eleverna får växlande grupper för att just lära sig att samarbeta med alla. Det här med att dra pinnar, som du nämner, tror jag är en väldigt bra grej för att då vet eleverna att det är slumpen som avgör och inte läraren. Det sättet fungerade väldigt bra i min klass och alla var medvetna om att grupparbeten var till för att samarbeta med olika personer. Så jag tror att det är väldigt viktigt att så tidigt som möjligt använda sig utav olika grupper för att lära eleverna att de ska arbeta med olika personer och fungerar det kan läraren kanske släppa lite och låta eleverna bestämma någon gång kring indelningen. Dock om läraren har en utstött elev kan det nog vara bra om läraren alltid delar in olika, så att hen inte känner att ingen vill vara med hen.
Detta är verkligen en intressant och viktig diskussion! Listan kan göras lång om varför samarbete av olika slag skall genomsyra grundskoleutbildningen.
SvaraRaderaGrupp-/samarbete är något som i vuxenvärlden "bara skall fungera" i både yrkeslivet och på fritiden. Det är en förmåga som samhället förväntar sig av de som genomgått svensk grundskola.
Grupp-/samarbete är något som visat sig skapa effektiv, givande och meningsfull utbildning. Lärande sker i möte med andra, att lyssna till andras åsikter, andras synvinklar och andras förmåga att förklara.
Grupp-/samarbete är något som skapar självinsikt. Det gör bilden klarare över hur du som individ tycker, tänker och agerar i olika situationer.
Precis som ni skriver så uppstår det ofta problem när det kommer till samarbete av olika slag i ett klassrum. Vissa vill inte jobba med någon alls, andra vill jobba med specifika kamrater, andra upplever läraren som orättvis i indelningarna o.s.v. Hur som haver så vet vi vid det här laget att grupparbete är något som behöver bedrivas i undervisningen, punkt slut. "Grundregeln är att se olikheter som en tillgång i undervisningen" (Elmeroth, 2012:105). Därför måste vi hitta lösningar för att varje elev skall få chansen att öva upp och bemästra de förmågor som krävs. För vissa elevgrupper kanske det går lätt, för andra inte lika lätt, oavsett så vill jag mena att läraren behöver se arbetet som en investering i allt det goda som det medför och faktiskt bita ihop och kämpa mot målet att alla elever kan arbeta med varandra utan några negativa kommentarer.
Angående de problem som du skriver om Anna, kan jag inget annat än att hålla med. När två elever vill arbeta tillsammans men inte klarat det vid tidigare tillfällen så gäller det att läraren tar sig tiden att diskutera det. Antingen förklarar läraren varför de inte får arbeta tillsammans denna gången, men är noga med att lova dem en ny chans t.ex. nästa vecka. Eller, precis som ni skrivit, diskuterar läraren med eleverna och reflektera kring vad som hände sist, berättar sin synvinkel och eleverna berättar deras. Dessa tillvägagångssätt skapar en dialog med eleverna där lärdom och nya erfarenheter kan dras, oavsett hur resultatet av diskussionen går.
Samma gäller när elever utbrister missnöje med gruppindelning, här gäller det också att ta sig tiden och diskutera problemet. I sådan här fall tycker jag inte man ska hålla tillbaka utan verkligen trycka på att hur missnöjd man än må vara så är det inte acceptabelt att uttrycka sig på sådana vis som kan såra en annan människa. Gärna använda scenariot i omvänd version, modellera och gestalta kanske med lite dramatisk röst "hur hade Kalle (elev i klassen) känt sig om jag sa så när vi fiått i uppdrag att tillsammans måla en bild?"
En gripande film som verkligen speglar en vardag som elever kan leva i! Jag tror att många pedagoger kanske går den lätta vägen i många fall och bara ger eleverna en enda chans och på så sätt inte heller skapar tid till återkoppling. Att ge eleverna utrymme att reflektera över sitt eget arbete eller om en lärare gör eleverna uppmärksamma på arbetet genom diskussion är viktigt. Men att uppmärksamma eleverna på det gångna arbetet och att ge eleverna en ny chans ger man också eleverna ytterligare ett ansvar.
SvaraRaderaSom nämns i inlägget kan det vara nyttiga att alla eleverna får prova på att jobba med alla elever och det kan vara bra att träna inför framtiden. Eleverna kommer förmodligen hamna i situationer längre fram i livet då de inte kan välja eller inte har möjligheten att påverka alls vem de ska arbeta med och då kan skolans undervisning ge möjligheten att träna på att samarbeta med andra människor. Skolan ska bidra till att eleverna utvecklar förståelse för andra människor….. (LGR11, 2011:7).
En tanke är att eleverna innan ett arbete kan få önska vem eller vilka som de vill arbeta med och lämna in lappar till pedagogen. På så sätt kan eleverna få vara med och bestämma men pedagogen kan ändå se till att alla tillhör en grupp.
Åh vad jag känner igen det där du beskriver från din vfu Anna, va ju precis sådär på min vfu också! Många kom och ville sitta med sin kompis och jobba, för vissa fungerade det men för andra inte alls. Vi har nu läst mycket om inkludering och delaktighet och hur positivt det visat sig vara för elevers lärande och det här är ju faktiskt ett bra sätt att bevisa att de faktiskt kan ta eget ansvar. Men jag måste säga att mer än hälften av alla som ville sitta med sin kompis och jobba gjorde allt annat än att jobba med det som skulle göras och det fanns alltid två stycken som blev själva kvar. Mamman till en av dessa elever berättade under utvecklingssamtalet även att eleven i fråga inte ville komma till skolan de dagar som de skulle åka buss till slöjden pga att hon inte hade någon att sitta med i bussen. Jag kom med ett förslag om att ta de pinnar med elevernas namn som redan fanns i klassrummet och att stå vid bussen och dra två pinnar och de namn som stod på pinnarna fick helt enkelt sitta med varandra i bussen och på så sätt blev ingen ensam. Vi gjorde så, jag stod vid bussen och den här eleven kom till bussen men då suckades det ju från några håll när deras namn blev draget med någon som inte föll dem i smaken. Nu blev ju i alla fall ingen ensam och ingen behövde känna oro över att komma till skolan pga att få sitta ensam i bussen. Men om alla hjälps åt att se till att alla har någon, att ingen blir ensam så kanske de kan sköta det här själva och få känna att de faktiskt klarar av det ansvaret vilket i sin tur då leder till motivation.
SvaraRaderaTillbaka till samarbetet i klassrummet där Chiriac, precis som Amanda skriver här ovan, menar är en viktig del av undervisningen och elevernas lärande då det främjar elevernas kunskapsutveckling. Jag tror att det kan bero lite på vad syftet med en uppgift är ifall läraren väljer grupper, antingen med en tanke bakom eller slumpvis med exempelvis pinnar, eller om eleverna själva får skapa grupper. Där finns ju risken dock alltid att någon blir utanför och då ligger det stor vikt i det ni säger, klassrumsklimatet.
Intressanta tankar att få ta del av!
Som många skrivit i tidigare kommentarer. Mycket gripande film som tar upp ett viktigt ämne. En film av detta slag borde vara obligatoriskt att se minst en gång per termin för att sedan arbeta vidare med värdegrundsfrågor.
RaderaJag tror dessvärre att många elever kan känna igen sig i en film av detta slag. Både som den ensamma och de som exkluderar.
Det är en väldigt problematisk ämne som ni tar upp och som på många andras VFU:er så förekom denna problematik även på min VFU. Kommentarer som jag vill inte arbeta med han, han är barnslig, han kan inget förekom dessvärre titt som tätt från en specifik elev. Till det positiva i denna klass var denna elev(han) aldrig ensam utan det var andra elever som inte tyckte samma som den negativa talaren.
Ni har skrivit på förslag att läraren ska fråga eleverna hur det gick när de samarbetade sist innan läraren förbjuder samarbete. Det anser jag är jätteviktigt, hur ska eleverna annars lära sig. Sen är det klart att man som lärare måste sätta ner foten om man ser att det inte fungerar alls. Då får man kanske ge dem ett ultimatum att ni får en sista chans, eller ni får inte arbeta ihop på ett par tillfällen men vi testar igen sedan.
Under min VFU hade jag en gruppuppgift där jag satte ihop grupperna med visst elevinflytande. En gruppkonstellation var jag väldigt osäker på, jag trodde inte de skulle få något gjort. Men de motbevisade mig verkligen. De var en av de grupper som samarbetade bäst och hade bäst slutresultat. Så vi lärare behöver inte alltid veta bäst.
För att återgå till den gripande filmen igen. Under filmens gång hade jag hela tiden i bakhuvudet Stig Björn Ljunggren kommentar om att mobbning (UR- Bildningsbyrån, avsnitt 2) har bytt betydelse från att vara gruff och knuff till att vara t.ex. utfrysning. Han menar också att många känner sig kränkta för att man är medveten om begreppet. Personligen anser jag att det är bra att människor är medvetna om vad kränkningar/mobbning är så att det kan minimeras. Men det är ju självfallet inte bra att människor känner sig kränkta. Men som jag skrev inledningsvis i denna kommentaren, en film av detta slag borde vara obligatoriskt att se minst en gång per termin för att sedan arbeta vidare med värdegrundsfrågor.
Sandra, det var en jättebra idé att ni drog pinnar. Ingen ska behöva känna sig utanför och känna ångest för att gå till skolan. Men sen är det som du skriver att det alltid är någon som suckar när det är någon man inte vill sitta bredvid. Jag tror ändå att om eleverna vänjer sig vid detta sätt så faller det mer naturligt för dem att de kommer sitta med någon ny varje gång.
RaderaSofia, håller verkligen med dig. Som jag skrev till Sandra att upprepas sådana tillfällen ständigt, att de får se på sådana filmklipp och arbeta mer med värdegrundsfrågor så kanske polletten faller ner för många tillslut och inser allvaret.
Håller med dig Sofia att man måste sätta ner foten när det inte fungerar att jobba ihop. Bra idé med att ge dem ett ultimatum eller att de inte får jobba ihop på ett tag.
Jag måste också hålla med all er andra om att filmen som Anna hade lagt ur verkligen var gripande, den väckte tankar som man inte riktigt vet var man ska göra av. Vilken fruktansvärd skoldag att genomlida för de elever som var utsatta.
SvaraRaderaHur kan man som lärare undvika att liknade händelser sker? Jag tolkar det som att en de vuxna inte ser allt som händer och att barn är otroligt grymma mot varandra, kanske för att få tillhöra gruppen, de tuffas gäng. Det är inte lätt att gå mot normen i en elevgrupp som i det här fallet är att frysa ut ett barn, det kan kosta för mycket så man törs helt enkelt inte stå upp för varandra. Det ska vara en otroligt stark personlighet som orkar ta det steget tyvärr, de är inte många. Jag förordar fler vuxna ute på rasterna som cirkulerar runt eleverna och håller lite koll på vad som händer i olika grupperingar. Då känner sig de drabbade sedda men även de som utsätter andra för obehag är inte heller osynliga.
Jag håller med Sofia att filmer med liknande budskap bör visas efterföljande diskussioner om värdegrunden, allas lika värde och gyllenen regeln och det bör ske i alla årskurser.
Så hemsk för de elever som har det så i skolan! Att vara i skolan ska vara tryggt och det är vårt ansvar som vuxna på skolan att se till att alla elever är det. Även då de lämnar skolan ska det kännas bra och tryggt. HAr precis varit på en föreläsning om nätmobbing. tänk er att först bli utsatt hela dagen i skolan och att sedan uteslutas på sociala medier och att få negativa kommentarer även där. Det finns en bra bok att använda sig av då ni arbetar som lärare som jag rekomederar, Nätmobbing, skiven av Anna Frisén och Sofia Berne.
SvaraRaderaAtt låta eleverna samarbeta handlar om att låta dem först tränas i att göra det för att klara av det. Det är lärarens uppgift att låta dem tränas i att arbeta enskilt, i grupp och med vem som helst i klassen. Får de inte lära sig det så kan de ju inte veta vad som krävs av dem eller hur de ska klara av det. Om de inte klarar av det, så blir eleven självmedveten om att det gick inte så bra i dag, varför gick det inte bra? Hur kan ni göra nästa gång för att det sak fungera bättre? Så vill jag arbeta i framtiden med mina elever och så arbetar jag nu med min klass. Att tränas i något, att misslyckas är okej, och hur kan jag göra det bättre nästa gång. Jag har till och med elever som kan säga, - I dag ska jag inte arbeta med Kalle för vi klarar inte det just nu.
Ett pågående arbete i klassen och skolan tror jag krävs för att motverka mobbing och kränkande beteende. Eleverna behöver en trygg och stabil grund att stå på, vad är rätt att säga och göra och vad gör jag om det händer mig eller någon annan.
Men det handlar även om att vi vuxna måste observera klassen både på lektionerna och på rasterna för att kunna se vad som sker, samt att samarbeta med andra kollegor och observera varandras elever. Vi måste även agera mot kränkningar och exkludering och göra något åt det, ta det på allvar!
Hej, dina första meningar känner jag igen mycket väl. Jag hade lite problem med detta under mina första två veckor. Vem ska egentligen få sitta i grupprummet, kan de jobba ihop? Blir det orättvist? Ska alla ha möjlighet att sitta i grupprummet? En elev tenderade att störa undervisningen ofta och hen ville gärna sitta i grupprumet. Jag hade bett min handledare att ge mig så mycket utrymme som möjligt för att träna mitt ledarskap. Detta innebar att bollen låg på min spelhalva. Jag funderade länge och kom fram till att ge eleverna en chans när det kom till att sitta i grupprummet. Men med uppmaningen att jag ville att de själva ansvarade för att visa mig att de klarade av att inte störa under den gemensamma lektionstiden. Sagt och gjort, jag förklarade var jag först förväntade mig och varför och senare under dagen eleven sitta i grupprummet. Och till min förvåning fungerade det mycket bra. Jag hörde hur de hjälptes åt med matten och resonerade över svåra tal. Men min slutsats är att det är jättesvårt att som VFU-student ha en djupare relation till eleverna. Det lilla jag känner dom är baserat på de tio veckor jag varit där. Min handledare däremot visste vilka elever som fungerade i grupprummet eller inte och vilka som kunde sitta bredvid varandra och inte. Men kanske ska man som lärare och också vara redo att ompröva tidigare uppfattningar, barnen utvecklas ju?! Dessutom ska undervisningens utformning och arbetsätt varieras. Utbildningen ska också ge eleven möjligheter att "utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar." (Skolverket, s.8).
SvaraRaderaI boken leda lärande- i och utanför klassrummet beskrivs inom den social-ekologiska teorin hur man kan planera klassrummet, bänkplaceringar och separata bord förgrupparbete. Jag tycker det är en svår fråga och jag tycker litteraturen vi läst och tips man får tenderar att vara spretiga. Det är nog även i den frågan så att det beror på hur gruppen ser ut, vilken ledarstil man har, hur arbetet i huvudsak är utformat, vilken ekonomi skolan har, vad som finns i det klassrum man tar över och vad eleverna själva tycker.
Tycker det är viktigt att du lyfter just utfrysning, upplever att man inte pratar lika mycket om just den typen av kränkning. Jätteviktigt att det upptäcks och åtgärdas! Återigen landar vi i vikten av ett bra klassrumsklimat.
/Mathilda
Mycket trist att läsa dina erfarenheter. Det förefaller som att man inte har jobbat ihop klassen och tränat dem i grupp- eller samarbete tillräckligt. För att det ska kunna bli framgångsrikt behövs ett tillåtande klimat, samtal kring vad som förväntas av elever då man jobbar med någon annan och vara tydlig med att inte acceptera dessa elevkränkningar.
SvaraRaderaHelena Uvesten Storm (mattelärare på KAU, tillika min VFU-mentor) sa vid ett tillfälle att hon hade en strategi då hon tog över en ny klass. Nu gällde det framförallt för att föräldrar inte skulle komma med synpunkter på placering mm, men jag ser det som fullt möjligt för att undvika såna trista elevkommentarer som du fick höra Anna. Helena bestämde helt vilka som skulle sitta med vem, jobba med vem och skrev upp konstellationerna på tavlan. Hon var tydlig med att minsta knyst från någon som klagade så suddade hon ut och gjorde om allt, alltså en nolltolerans. Detta fungerade bra och hon var tydlig med nivån som gällde. Sammansättningen av elever varierades såklart över terminen men det var HON som bestämde detta och ingen annan.
Detta kan vara en strategi, dessutom väljer ju eleverna själva vilka de är med på raster mm. Såklart kan det ställas mot den demokratiska aspekten av att få välja själv, men det kanske kan ge sig efterhand som eleverna lärt sig att jobba ihop med vem det än må vara. Jag tror det är viktigt att i början prata med eleverna om vad syftet är med grupparbeten, och varför man byter grupper med jämna mellanrum. Som så mycket annat är det nödvändigt att påvisa ett syfte för människor, stor som liten.
Det verkar kunna vara en positiv idé att eleverna själva får utvärdera hur deras arbete gått. Jag har hittills inte hört att man jobbat på det sättet någonstans. Men som Anna Forsberg skrev i kommentarerna ovan, när en elev själv kommer och säger att hen inte kan jobba ihop med en viss elev just nu, då tycker jag man verkar ha kommit ganska långt.
I slutändan tror jag det ändå handlar om två grundläggande aspekter: för det första gäller det att läraren är uppmärksam och kan hantera såna här situationer och är medveten om sitt eget agerande i dem, vilket jag inte är övertygad om att alla är. För det andra handlar det om att synliggöra vad ett sådant beteende orsakar. Det man måste undvika då är att peka ut särskilda elever som offer, vilket kan orsaka skada i sig snarare än att hjälpa.
Avslutar med att tacka för att du delade filmen. Viktig, bra och den gav mig rysningar av obehag. Det där måste vi försöka motverka!
Precis, det är enormt viktigt att alla elever ska inkluderas, eleverna ska respektera varandra, eleverna ska ha frihet, alla elever ska kunna uttrycka sina tankar fritt, och ingen av dem ska missgynnas med anledning av kön eller funktionshinder. ”Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling.” (Lgr11, s.7). Genom de diskussioner som sker i klassrummet och aktivt arbete ska diskrimineringen åtgärdas. (Lgr11, s. 7). Det är viktigt också att eleverna ska ha koll på målet, syftet med lektionen samt dagens planering, detta kan öka elevens förståelse för ämnet, eleven ska kunna utveckla sig snabbare och samarbetet mellan eleverna ska ökas genom de diskussioner/grupparbeten som sker i klassrummet.
SvaraRaderaDet är nog ingen som blir oberörd när man ser den filmen. Jag tänker på tjejen som sitter själv i klassrummet, varför hon sitter själv. Hon kanske inte vill arbeta tillsammans med de andra tjejerna, har sagt att hon vill arbeta själv. Det kan handla om att hon inte vill arbeta med de andra tjejerna för att hon känner att de inte vill arbeta tillsammans med henne och då är det bättre att arbeta själv även om hon egentligen inte vill det. Här behöver läraren skapa ett tryggt och accepterande klassrumsklimat där alla kan arbeta med varandra, inget himlande med ögonen, suckande eller ”jag vill inte”. Sedan finns det elever som vill vara själv, elever som inte kan jobba ihop eller som bara pratar med varandra istället för att lösa uppgiften. Då får läraren försöka hitta ett bra sätt att lösa det och han/hon kanske får försöka ett par gånger med olika lösningar.
SvaraRaderaNär jag träffade min LLU för första gången, så frågade jag henne om eleverna får välja eller om hon lottar vilken bänkkompis de får. Hon tittade på mig och skrattade lite. Hon berättade att i den här klassen skulle det inte fungera. Hon hade en tanke bakom vilka som satt med vilka i klassrummet, vilka som gick tillsammans (handkompis). Vissa av eleverna kunde inte sitta bredvid varandra av olika anledningar, andra behövde sitta själv. Under lektionerna kunde de ibland få arbeta med någon annan än sin bänkkompis (läraren bestämde även här). Jag såg inget himlande med ögonen, suckande eller ”jag vill inte” när de skulle arbeta tillsammans. Alla hade någon att arbeta med. De var fokuserade på uppgiften som de skulle göra och samarbetade bra med varandra oavsett om det var sin bänkkompis eller någon annan klasskompis som de inte brukade arbeta med. Det får mig att fundera hur man kan få samma ”resultat” men med mer delaktighet och elevinflytande. Sedan beror det nog hur elevgruppen ser ut. Jag var ju bara där under 5 veckor, så det kan ju ha sett annorlunda ut de andra veckorna
Jättebra tankar! Om elevgruppen fungerar så bra i relationen mellan eleverna, så kan de få vara med och påverka grupperingarna. Men då ska det vara så att INGEN elev blir utanför eller känner sig utanför. Om elevgruppen inte klarar av en sådan sak tycker jag läraren ska välja grupper varje gång eller som ni skriver dragning. Eleverna kan få vara med och påverka andra saker i klassen i så fall, till exempel arbetssätt eller vilka sätt de vill redovisa ett arbete osv. Precis som Lennart Nilsson skriver (Thors, 2013, s.13) att stämningen blev dålig och då började det bildas grupper i klassen som sen letade fram en syndabock i klassrummet. Där måste läraren direkt sätta stopp för vad som händer i klassen innan det eskalerar. Läraren ska som mål använda sig av redskap som kan skapa medvetenhet för diskriminerande situationer och då direkt klara av att sätta stopp för dem (Elmeroth, 2012, s.72). Att absolut inte blunda för det som händer i klassen. Jag hade själv en sådan lärare på högstadiet som tyvärr enligt mig, hade gett upp.
SvaraRadera"Under min VFU kom det ständigt upp frågor i klassrummet: Får vi jobba ihop? Får vi sitta i läsrummet? Får vi sitta bredvid varandra? Ibland fick några göra det medans andra inte fick det. Då fick läraren höra att hon var orättvis, att de aldrig fick bestämma eller att ”det är bra tjejerna som får sitta bredvid varandra”. Ibland gick det bra och ibland var det bara vissa som fick. Bör eleverna få välja själva när man ska jobba i par? När? Vilka är konsekvenserna? Hur kan man förhindra så att ingen blir utfryst?"
SvaraRaderaI klassen som jag jobbar är det samma sak (en åk 6:a). Då det är en ganska stökig grupp som inte klarar när något oförutsett händer så får man läsa av klassen innan man avgör om det lämpar sig eller om de ska sitta kvar på sina platser. Har det tex hänt något på rasten kan större delen av gruppen vara upprörda och uppe i varv, då lämpar det sig inte med sådana aktiviteter.
Men som du var inne på så använder vi oftast glasspinnar, det dras glasspinnar för att sitta i grupprummet, för att få sitta i soffan , för att få ihop par, vem som ska läsa vid svansläsning och så vidare. Då blir det slumpen som avgör och det blir mindre diskussioner att det är orättvist, samt alla blir inkluderade. Detta används väldigt frekvent, om det inte är grupparbete där vi sedan tidigare bestämt vilka som ska arbeta tillsammans utifrån den pedagogiska aspekten, det vill säga vilka elever sätts ihop för att få det så bra som möjligt för dem.
Så glasspinnar eller liknande rekommenderar jag starkt!
Det här tror jag är ett ständigt pågående dilemma för många lärare. Jag själv känner igen det där med att två eller fler elever vill sitta i grupprum/korridorer. Och trots att man vill uppmuntra samarbete och att eleverna ska känna att de får jobba som de vill så är det SVÅRT att släppa iväg exempelvis tjejkompis-gänget som 9 gånger av 10 sitter o fnittrar istället för att jobba med skolarbetet.
SvaraRaderaDet du skriver om utvärderingen är en bra idé, dock undrar jag när detta ska ske? Ska man ta tiden från lektionen eller ska det g ut över eventuella rasttider? Bara en tank som slog mig. Jag läste i Lärare som ledare att lärare skulle behöva lägga tid på uppföljning av lektioner mer överlag, men att tiden oftast inte räcker till för detta (Steinberg 2012).