Idag är det ett stort fokus på
genus i allmänhet där det hela tiden pratas om jämställdhet mellan könen och hur
vi ska motarbete denna sociala ordning. På grund av detta har det skapats
arbetssätt hos lärare som försöker motarbeta de klassiska könsmönstren. Vi
diskuterade först vilka olika arbetssätt som skulle funka utifrån ett
genusperspektiv och tänkte först på en ganska ”ytlig” nivå. Vår första tanke
var att man delar in eleverna i par, gruppkonstellationer samt sittplatser utifrån
olika kön för att gynna arbetet gällande genus. Men vad blir resultatet av
detta? I många år har vi blivit påtvingade att se till vad de olika könen innebär,
insatta i fack. Elmeroth beskriver att flickor och pojkar behandlas olika där
pojkar fostras till aktiva självständiga, busiga och oberoende. Pojkar upplever
sällan tröst, uppmuntran eller känslor och förväntas bli bemötta på ett tuffare
sätt. Flickor upplevs som passiva, anpassningsbara, gör som alla andra vill,
upplever känslor och fysisk kontakt. De ska vara hjälpsamma och sociala och
bemöts på ett mjukare och beskyddande sätt (Elmeroth, 2012, s.31–32). Idag utmanas
genusnormen genom samma hårda sätt för att motverka de klassiska
könsmönstren.
Hamnar vi inte i samma onda cirkel igen där vi tvingar på vad eleverna ska
tycka/vara/göra?! Får dessa arbetssätt eleverna att förändra sina tankar kring
könsmönstren eller är det en ”enkel” lösning? Efter fler reflektioner och
djupare diskussioner kom vi in på om det är det mest optimala arbetssättet utifrån
elevinflytande och delaktighet?
Lotta Eek-Karlsson menar på att
även om lärare uppmärksammar detta och försöker utmana och motarbete normerna
så uppnås tyvärr inte det i verkligheten (Elmeroth, 2012, s.16). Därför behöver
kanske lärare byta metod? Vi anser att det är viktigt att arbeta upp en grund från
början i klassrummet som ser till individerna och inte till könen genom att
samtala, diskutera och uppmärksamma det. Läraren har ett förhållningssätt som inte
gör skillnad på könen, använder sig själv som förebild genom lärarens
kroppsspråk, hälsningsfraser och språk och tillåter varje individ att vara sig
själv. Att lärare ger eleverna samma förutsättningar för både tjejer och killar
till att få inflytande och kunna göra vad de känner för utan att tvinga de till
att välja mellan könen!
Ska vi motverka
könsmönstren eller främja jämlikhet?
Jag har funderat en del på det här om att ge elever ansvar. I för många fall tror jag tyvärr att det är precis som du skriver så att man omedvetet tvingar dom till vissa val. Det fria valet blir helt och håller försvunnet. Läraren kanske tror att uppgiften är fri och att eleverna får möjligheten att välja men att så inte blir fallet. T.ex. Om en lärare ger en uppgift till eleverna som lyder: Ni ska skriva en berättelse om våren. Ni får skriva den hur ni vill, det låter som väldigt fritt spelrum men att det sedan kommer fram begränsningar. Men ni får inte skriva på Ipad, dator, skriva tillsammans med någon eller kopiera något en kompis skrivit. Helt plötsligt är uppgiften utformad: Ni ska skriva en berättelse om våren, på ett skrivpapper och ni ska göra det själva. Det ska handla om våren men då blir ju inte temat heller valfritt då läraren bedömer om det passar in på temat. Hade det fungerat att ge de eleverna helt fria händer? Eller är det så att när man begränsar eleverna som man får ut de bästa resultaten?
SvaraRaderaDet här du skrev om "om lärare uppmärksammar detta och försöker utmana och motarbete normerna så uppnås tyvärr inte det i verkligheten.” Det tyckte jag till en början lät konstigt eftersom jag tyckte min LLU exempelvis arbetade effektivt för att få till bra grupper och par i arbeten. Sen insåg jag att hon föll just i den fällan. Hon kom inte undan med att utgå från personlighet och kön, säkert inte medvetet. Så jag tror det citatet stämmer.. Att det inte spelar någon roll hur medvetna vi är kring genustänk, vi faller nog ändå ner i någon sån fälla. Det här som Elmeroth skrev tyckte jag va extra intressant. Att vi nog vill som proffsiga lärare bryta normer men att det är svårt.. För skulle flickorna ta mer plats blir det oorganiserat och ett kaos i säkert många klasser. Man vill att alla ska ta plats men egentligen inte att mönstret ska brytas? Genom att lärare ber elever att förändra sig kan man förstöra sammanhållningen och gemenskapen (Elmeroth2012, s.15-16). Är det så tror du att man vill att alla ska komma till tals men ändå vill man inte att vissa mönster ska brytas, eller?
/Amanda Kvick
Jag anser att fokus inte ska ligga i begreppet att motverka, utan att snarare se till att främja sättet att se på genus. Att det handlar om individer och allas olika sätt att vara och att det inte ska ligga någon grund i att behandla andra efter vad samhällets normer säger.
RaderaDet känns som det ibland läggs för mycket energi och fokus idag på att vi ska motverka olika normer och traditioner som mer leder till en principsak istället för att främja det positiva och leva efter de synsätt som vi själva vill.
Vi pratade om ett exempel; En föräldrar sätter på sig sin son en rosa tröja för att ALLA får ha den färgen och färger handlar inte om genus (vilket jag helt håller med om, färg är färg inget annat). Men vill pojken ha rosa, fick han bestämma själv? Han ber om en blå tröja och vi vuxna börjar fråga och undra varför, föreläsa om att det spelar ingen roll, killar kan också ha rosa! I detta fall kanske pojken faktiskt vill ha blått.
Andra perspektivet; En pojke vill ha rosa tröja till skolan och väljer det själv och går till skolan. Kommer hem och slänger tröjan och uttrycker att han aldrig mer vill bära rosa, en tjejfärg! Här är det rätt tillfälle att prata om det, föreläsa att man ska ha det man själv vill och inte tänka på vad andra anser, att det finns inget som kill- eller tjejfärger!
Att det handlar om att välja tillfälle för att diskutera könsnormer och i andra fal mer bara förmedla det genom en stämning, känsla, beteende! Låta elever få känna och uppleva sina egna känslor och åsikter om det!
Hoppas du förstår min tanke!=)
Väldigt intressant inlägg, hur det idag faktiskt ser ut med normer och genus. Jag tror mycket på det du skriver Jessica, att främja hur vi ser på genus. Jag tror det ibland läggs lite för mycket energi för att få det åt ett visst håll. Som mycket annat i skolan, så är det viktigt att ta upp och diskutera om detta tidigt. Precis som du skrev i kommentaren ovanför, hitta tillfällen som eleverna kan relatera till. Ta tillfälle i akt när det berör ämnet. Jag håller med om det du skriver om lärarens förhållningssätt. Att tänka på kropp och språk, hur man förhåller sig. Läraren ska självklart också vara sig själv gentemot alla elever för att ge eleverna samma förmåga. Det är såklart lättare sagt än gjort kanske, med tanke på att många elever ändå behandlas olika (Elmeroth, 2012, s. 16). Just själva delen om att samtala, diskutera och uppmärksamma tror jag man kommer långt på.
SvaraRaderaIntressant läsning! Jag håller helt och hållet med er om att det dagens arbete kring jämställdhet ofta kan ge motsatt effekten. Genom att utforma grupper efter kön där flickor måste arbeta med pojkar och tvärtom, så tror jag att uppdelningen blir ännu tydligare. Jag tycker att man istället helt ska släppa könsstereotyper i klassrummet (utanför också såklart) och istället bilda grupper så att de ska främja varje elevs utveckling. Att dela in grupper efter förmågor är dock inte heller helt enkelt, tycker jag. Ska man sätta alla svaga elever i en grupp? Ska pedagogen blanda grupper? Jag tycker det är fruktansvärt svårt och det beror såklart även helt på undervisningssituationen, men detta är förstås en helt annan femma!
SvaraRaderaJag tycker även att du har helt rätt i att lärarens förhållningssätt påverkar elevernas syn på de olika könen väldigt mycket. Att som ledare i klassrummet visa för eleverna att vi alla är olika kommer, enligt mig, bidra till en positiv inställning till varandra.
Jag känner som du, att det är otroligt svårt att se till alla aspekter angående hur lärare ska dela in elever och fördela arbetet emellan eleverna... Dock anser jag att det bästa sättet är kanske som vi diskuterar och reflekterar kring nu, att det handlar om elevernas syn på det hela och deras val som skapar det bästa klassrumsklimatet och gemenskapen i klassen.
RaderaDet här med genus är både en svår och högaktuell fråga. Jag tror att det är många lärare som omevetet behandlar eleverna olika beroende på kön. Personligen är detta en ganska känslig fråga, eftersom jag själv alltid varit den tjejen som hellre lekt med killar i min uppväxt.
SvaraRaderaPrecis som du skriver tror jag att vi lätt skapar problemen genom ett aktivt genusarbete. I min VFU-klass upplevde jag många situationer där könen snarare blev ett fokus som gjorde eleverna medvetna om sitt kön. Ett exempel kunde vara då eleverna skulle få svara på frågor och räckte upp handen. En kommentar från läraren vid dessa tillfällen kunde till exempel vara "Nu frågade jag en kille sist, så nu vill jag att en tjej svarar". Och det enda jag satt och tänkte var "Varför då?". Varför kan inte tre killar, eller tre tjejer, svara efter varandra? Dessa tre killar eller tjejer är tre olika individer. Det gynnar inte Emma mer i klassrummet att Frida svarade senast. Kanske Emma hade något viktigt att bidra med i frågan, men blir av med den möjligheten eftersom Frida svarade på frågan innan. Genom dessa små kommentarer visar vi för eleverna att vi gör skillnad på könen, samtidigt som vi tänker att vi arbetar för ett jämställt klassrum där tjejer och killar får ta lika mycket plats. Detsamma upplevde jag i idrottshallen, där lärarna bestämt att eleverna ska sitta varannan kille, varannan tjej, i ringen. Detta hade de bestämt med anledning att "det blir så mycket lugnare då". Jag tänker då tillbaka på mig själv som är tjej, men som även var en av de stökigare eleverna. Jag blir upprörd över generaliseringen kring att tjejer är tysta och snälla, och killar stökiga och gapiga. I detta fallet anser jag att det hade varit rimligare med bestämda platser som läraren bestämt utifrån individ, och inte kön.
Det är otroligt viktigt att vi som lärare stöttar eleverna så att det känner sig trygga och får vara sig själva. Min tro är att vi gör detta på bästa sätt genom att INTE göra någon stor grej av elevernas olika kön.
Extremt bra svar och jag kan verkligen relatera till dig som också var tjejen som helst hängde med killar och inte såg en skillnad mellan oss!
RaderaVäldigt intressant exempel och precis min tanke med inlägget är som du skriver att vi många gånger tänker att vi ska motarbete normen men istället uppmärksammar och gör eleverna medvetna om deras kön istället, de upptäcker skillnader!
Att vi delar in en kille med en tjej för det är det effektivaste, vi sätter ihop en kille med en tjej för det blir lugnast, vi låter en kille svara sedan en tjej för att få variation på svaren...hmm.. ja vilka är det som skapar två olika kön!!??
Det här är en väldigt intressant diskussion som verkligen är högaktuell. Jag tror, precis som ni skriver, att vår iver efter könsneutralism och jämlikhet lätt kan slå över på andra sidan.
SvaraRaderaDet ÄR viktigt att alla får komma till tals och få ta lika stor plats, oavsett kön, men det är inte alltid vårt sätt att göra det på faktiskt främjar eleverna.
Ditt exempel, Cissi, där läraren högt säger att en tjej ska svara eftersom en kille svarade senast, motverkar hennes syfte, precis som du säger. Det gör det ju tydligt för eleverna att det är skillnad på killar och tjejer. Hade samma lärare gett ordet till killar varannan gång och tjejer varannan gång utan att säga det högt kanske det inte skulle bli ett problem? Eller om läraren bara försökte att dela ut ordet någorlunda jämt mellan könen utan att säga något? Jag tror att vi skapar större problem för barnen när vi hela tiden påtalar skillnaderna mellan könen.
Precis som ingen föds till rasist är det inte heller någon som föds till att bli en "könsstereotyp" eller översittare eller liknande. Vi vuxna runt omkring måste ta vårt ansvar och inse hur mycket vi är med och formar barnen i allt vi gör och säger.
Ge eleverna komplimanger och uppmuntran för det de gör, inte för det de inte kan styra!
Det här är något jag sjävl får tänka på mycket. Att inte hamna i fällan att säga "Härligt jobbat tjejer/killar!" eller något liknande utan istället uppmuntra det de gjort och hur de gjort och det utan att påtala deras könstillhörighet.
Vi är helt enkelt med och formar framtiden! Fatta vilket ansvar!
Det här är en fråga som jag tror vi lärare aldrig får sluta att prata om, för att det krävs ständig påminnelse om att vi ska behandla alla lika oavsett till exempel kön. Jag tror att vi alla bär med oss beteende och mönster från vår egen skolgång och barndom, att vi själva som till exempel att vara flicka har vi säkert haft förväntningar på oss vuxna hur vi borde vara. Min dotter har alltid varit den som klättrar högs i ett träd och varit smutsigast då jag hämtade henne på förskolan som liten. På mellanstadiet fick jag alltid höra att hon pratade mycket och hade svårt att sitta still. När vi pratade om det sa hon att så är det, men varför får jag hela tiden tillsägelser då inte pojkarna får det? De låter ännu mer än mig... Ja troligen har många lärare förväntningar på att flickor ska vara tystare och att det är mer tillåtet att pojkar hörs mer.
SvaraRaderaDet är en fråga om jämställhet och jag tror det kommer ta lång tid innan det råder full jämställhet i Sverige. Att starta i skolan är ett utmärkt steg att ta. För självklart ska alla behandlas lika ovsett t ex kön, etnisk tillhörighet, religion och sexuell läggning, vilket det står tydligt i (Skolverket, 2011, s. 7).
Jag såg på ett program på UR som handlade om genus, där även föreläsaren som arbetat med detta i många år ibland fick tänka sig för då det blev fel i vad han sa eller gjorde då han även var lärare. Det sitter djupare i oss än vad vi tror, men just därför måste vi påminna oss själva och varandra hela tiden om att jämställhet ska råda. Viktigt i arbetslagen och på den skolan men arbetar på att ständigt prata om detta. Bra inlägg och mycket bra skrivet, tack för att vi får oss en tankeställare.
Jag håller absolut med och jag tror att väldigt många tror att det är lätt att arbeta genusmedvetet, genom att exempelvis lyfta fram flickor och hålla tillbaka pojkar, vilket det ofta kokas ner till. Och sen tycker man på något sätt att man är färdig! Någonstans under utbildningens gång vet jag att vi fick ta del av forskning som visade att de lärare som anser sig arbeta mest jämställd i själva verket är de som gör det minst. Någon kanske kan hjälpa mig minnas vart? Det är skrämmande tycker jag och en väldigt tydlig indikation på att vi måste fortsätta föra jämställdhetsarbetet framåt och låta det vara en ständig process som säkert kommer att ta generationer att införliva i samhället fullt ut. Och att fortsätta rannsaka sig själv och sitt bemötande gentemot andra är en fortbildningsprocess precis som man måste fortsätta tillgodogöra sig nya kunskaper och arbetssätt under hela (yrkes)livet. Som tidigare nämnts tror även jag att nyckeln till detta är att forsätta föra diskussionen framåt och ifrågasätta och fortsätta ifrågasätta!
RaderaAC 5 Julia;
SvaraRaderaDenna frågeställning är ytterst aktuell i dagens samhälle och i mina tankar är detta en fråga som lätt skulle kunna dela både oss lärare men även vårdnadshavare och elever i två läger. Självklart ska eleverna ses som de individer de är och behandlas och respekteras för det, jag själv kan tycka att många genusmänniskor lägger alldeles för stort fokus på ”köns-identifiering” så att det arbetas med på ett alldeles för stort och uppförstorat vis, det känns ibland som det nya ”hen” tar fokus från annat som också är viktigt. Jag kan ju bara tala ur min egen erfarenhet och kan som lärare se stor skillnad idag mot hur det var när man själv gick i skolan, där det var mer än vanligt med de könssteriotypiska klassrumsrollerna som fanns.
Jag skulle även vilja berätta och framföra att det var mycket intressant och framförallt roligt att vara i den klass jag var i under min VFU, jag vet ju inte hur de hade jobbat tidigare med denna klass. Men de var otroligt jämställda, och visst som i alla klasser var det några få som svarade mer än gärna och det fanns dem som helst bara satt tyst och lyssnade, MEN den största skillnaden på denna klass och tidigare jag har varit i var att alla vågade prata inför varandra, de va medvetna och lät andra ha sina synvinklar och åsikter och de (alla) var aktiva under lektionstid vilket även gjort majoriteten så pass vetgiriga och insatta i sin studiegång att de ville lära mer och ville veta hur de skulle arbeta vidare i sin egen undervisning för att kunna nå högre betyg.
När jag hade varit i klassen och känt av lite hur eleverna var som personer så blev jag ombedd att göra ny bordsplatser i klassrummet. Först då insåg jag vilken stor skillnad på antalet flickor och pojkar det var i klassen. Innan så kändes det som en väldigt jämn 50/50 klass. Men till min förvåning var det 6 tjejer och 16 killar men ändå tog tjejerna lika stort utrymme och plats som killarna i klassen. Det blev väldigt intressant att se! Eleverna i klassen kunde jobba i mixade konstellationer in princip hur som helst och med vem som helst, så det kändes väldigt intressant och ändå som ett drömläge att få uppleva en sådan klass som det ändå var (är).
Bra fokus på frågeställning.
Detta konkreta exempel som du skriver om blir för mig så självklart då att det ligger så mycket värderingar och tankar, fördomar i hur vi beter oss. Du hade inte reflekterat innan om uppdelningen mellan könen utan klassen såg som en och alla individer utifrån de själva, vilket är helt fantastiskt. Och då kan det vara en sådan sak som att hitta sittplatser till dem som gör att dessa inpräntade normer tar över hand och vi ska börja dela in dem efter könen. Det är ju otroligt komplex för med en god tanke kan det bli ett dåligt resultat för att vi har så många olika "glasögon" som präglar varje människa, lärare! Det verkar vara en klass som inte har haft fokus på normer utan på att e till alla och allas lika värde!
Radera