Den här veckan handlar det ju om specialpedagogik och vi har
inte diskuterat detta i gruppen utan jag skriver lite om det ändå. Jag blev berörd
när jag läste boken ”Ingen familj är en ö” av Anja Wikström och det kändes mycket
lärorikt att på ett sätt få se livet inifrån en familj med dessa svårigheter.
Samtidigt tänkvärt i hur man verkligen inte ska bete sig som lärare mot någon
elev. Fast tyvärr är det nog fortfarande vanligt att elever som blivit kompisar,
inte får vara i samma grupp eftersom de triggar varandra till värre och värre
beteende och då blir de istället väldigt ensamma. Hur ska man göra istället? Det
fungerade ju inte speciellt bra när de hade en blomma på skolgården, där de som
inte hade någon att leka med kunde ställa sig. My fick ju inte någon att leka
med ändå.
Bild skapad på Pixton.com
Föreläsningen ”De saknade eleverna” av Kenth Hedevåg belyste
många saker och pratade om detta med ”hemmasittare”, ett ord han inte gillade
utan istället kallade han det för ELOF (Elev med Lång Ogiltig Frånvaro). De
elever som hamnar där, är till största delen, de som är stressade, både
relationsstress, kunskapsstress och att de inte förstår meningen med att lära
sig. Ytterligare elever som hamnar i detta har ofta en neuropsykiatrisk
funktionsnedsättning som adhd, autism eller asperger. I och med det så pratade
han om att även dessa elever behöver bli inkluderade och han var noga med att
poängtera att inkludering inte handlar om att alla elever sitter i samma
klassrum, utan då är det integrering. Han menade att om vi ger samma
undervisning till alla, kommer många fler att känna sig exkluderade istället. Då
är det bättre att de eventuellt får undervisning i mindre grupper eller som han
sa att vissa kanske bara klarar att vara ensamma med en lärare.
Han refererade även till Hattie om att den viktigaste
faktorn för att elever ska lära sig är relationen med vuxna. Därför är det
jätteviktigt att lära känna sina elever och framförallt att finnas där. Sedan
är det viktigt att vi individualiserar pedagogiska insatser och hjälpmedel och
inte bara använder det man själv är förtjust i. Vilken insats passar den här
eleven bäst och undvik tjat, för det leder inte framåt.
Jag känner att jag kan för lite om adhd, autism och
asperger och något som jag fann intressant, var att vissa har problem med
vakenhetsgraden. Då menade Kenth Hedevåg på att de som är hyperaktiva oftast
använder sin hyperaktivitet till att höja vakenhetsgraden genom att springa på
toaletten, vässa pennan eller skapa en konflikt med en kompis. Då tänkte jag på
My i boken ”Familjen är ingen ö” som det ofta blev konflikter kring, hon
puttade gärna sin lillebror och många av de andra eleverna i skolan. Särskilt
när hon var trött, så antagligen berodde det på att hon behövde höja sin egen
vakenhetsgrad.
Sedan finns det ju självklart elever utan dessa diagnoser
som också beter sig på detta sätt emellanåt och har svårt att nå målen, men det
spelar ju ingen roll, diagnos eller inte så har alla elever rätt till resurser
med tanke på vad som står i läroplanen:
”En likvärdig utbildning innebär inte
att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans
resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar
och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt
ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för
utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla (Skolverket, 2011, s. 8).
Med tanke på allt detta så har vi ett jättejobb att få med
alla elever redan från början, så att ingen blir ett ELOF-ärende senare under sin skolgång. Kan man verkligen lyckas med det?
Referenser
- Wikström, A. (2014). Ingen familj är en ö: adhd, föräldraskap och skuld. ([Ny utg.]). Stockholm: Ordfront.
- Hedevåg, K. (2015) De saknade eleverna. Hämtad från: http://www.ur.se/Produkter/188194-UR-Samtiden-Elevhalsa-De-saknade-eleverna
Boken "ingen familj är en Ö" var jätte bra. Den väckte känslor och man fick en insikt i hur det verkligen kan se ut i en familj med barn som har svårigheter. Jag håller med dig om att det säkert är jätte vanligt med att inte låta elever vara i samma grupp. Jag vet själv flera stycken som har det så i några klasser. Men jag vet att de försöker att göra lite både och, för i de ämnena som det fungerar någorlunda bra låter man eleverna att vara i samma grupp och få jobba tillsammans. Då har man försökt att ha en extra personal som stöttning för att styra upp lite så att det inte ska bli för rörigt. Men man har också satt dem i olika olika grupper där det inte fungerar för att eleverna skall försöka få någon ro till att lära sig. Då har man försökt att förklara för eleven varför man gör så för att den inte ska känna sig ensam.
SvaraRaderaEn annan sak som du nämner är ju det med "ELOF", det tror jag är väldigt vanligt bland många elever att de framförallt känner sig stressade, eller saknar viljan att lära sig. På skolan jag jobbar på så finns det elever som har svårt med närvaron. Då har man jobbat mycket med att försöka hitta en bra relation med eleven. Exempel kan vara att man har gått hem till eleven på morgonen och följer hen till skolan, samtidigt som man pratar om andra saker som inte rör skolan. Man har gjort något annat på morgonen när eleven har kommit till skolan för att fånga hens intresse, exempelvis spelat spel, lyssnat på musik. Man har jobbat för att eleven ska känna sig trygg med den personal som finns, samt sina klasskamrater. Det har också funnits elever som har fått anpassad skolgång för att fokus har legat på eleven skall orka att ta sig till skolan och då har det ibland hjälpt med att det är kortare dagar. Jag tror man kan lyckas med det om man försöker att skaffa sig en relation med sina elever, att små saker har betydelse det man gör eller säger till dom. Samt en positiv inställning till skolan, med inte alls för hög press.
Ja, verkligen en bra bok.
RaderaDet låter bra att de gör lite både och, delar på dem ibland, men framförallt att de faktiskt får vara i samma grupp ibland. Jag tror också på att det är viktigt att förklara för eleverna varför de blir delade ibland och ibland inte.
Underbart att höra vad man kan göra för "ELOF" eleverna, men förhoppningsvis är det inte så vanligt i de lägre åldrarna.
Jätteintressant och jätteviktiga tankar. Jag känner direkt att jag inte heller kan tillräckligt om adhd, asperger och så vidare, något jag kommer att ändra på. Jag tror att kunskap och förståelse är extremt viktigt för att vi lärare skall kunna lägga våra resurser på rätt ställen och ha lite tankar om vad som kan fungera bra. När jag läste boken "Ingen familj är en ö" tänkte jag väldigt mycket på hur lite kunskap jag faktiskt besitter kring adhd framförallt. Jag tror att om lärarna som arbetade med My haft större förståelse och kunskap tror jag att de hade agerat på ett annat sätt. I boken fick My bara känna sig ännu mer annorlunda och ensam, vilket inte underlättade hennes situation.
SvaraRaderaSom Kenth Hedevåg pratade om i sin föreläsning, tror jag också, att relationen till vuxna är otroligt viktig. Känner eleven att läraren har förståelse och verkligen försöker arbeta för att hen skall klara sig på bästa sätt, tror jag eleven kommer känna sig mer positiv till skolan. Dock tror jag vårt uppdrag som lärare är väldigt svårt och komplext, men med kunskap och engagemang tror jag vi kan komma väldigt långt. Dock för att kunna få alla eleverna att klara av skolan tror jag att relationen lärare till föräldrar är en väldigt viktig faktor. För i Anja Wikströms bok ser vi att Axel och Ada inte får så bra relation med lärarna ganska snabbt och det underlättar nog inte situationen eftersom Ada får en väldig oro. Så relationer, kunskap och engagemang är viktiga faktorer som behövs för att vi förhoppningsvis skall lyckas få alla eleverna att komma till skolan.
Jag håller med dig att det är viktigt att läsa på så man vet hur man kan göra. Sen är det ju säkert stora olikheter mellan eleverna, även om de har samma diagnos, men att man i alla fall har lite mer kunskap om problemen som kan vara. Håller totalt med om din sista mening om relationer, kunskap och engagemang.
RaderaJag tycker också att boken "Ingen familj är en ö" var väldigt givande. Man fick sätta sig in i en familj som ständigt kämpar för sina barns bästa. Att ha kunskap kring olika diagnoser är otroligt viktigt för att på någorlunda vis kunna sätta sig in i en familjs situation. Som du skriver Amanda så är det något som man behöver ändra på, det blir till att ta reda på mer inom området.
SvaraRaderaAxel och Ada fick inte så bra relation till skolan. Var det okunskap hos lärarna? Som du skriver Camilla så ska inte eleverna behöva en diagnos för att de ska få hjälp. Resurserna ska tillsättas ändå, oavsett diagnos eller inte.
Under min VFU fanns det en elev som hade diagnoser och hen fick tillsammans med en annan elev från parallellklassen under vissa lektioner ha en egen lärare. Beroende på vad som gjordes på lektionerna så avgjorde man om hen kunde vara med i klassrummet eller inte. Oftast kunde man stå bakom hen och massera på ryggen, det gjorde att hen kunde koncentrera sig. När hen märkte själv att det var svårt att koncentrera sig bad han någon lärare stå och massera. En del lärare tyckte att det var barnsligt att vi stod å massera honom, men vi såg ju att det gav resultat! Skulle vi inte ha gjort det då? En förutsättning för att vi kunde kunna göra det, var ju det klart att det alltid fanns två lärare i klassrummet, vilket det inte alltid gjorde. Men det pratades om att i framtiden om hen ska gå kvar i sin klass och inte flyttas över till en liten klass, så skulle hen behöva en assistent. Jag hoppas innerligt att denna assistent vill ge eleven lite kroppskontakt för att få hen mer koncentrerad.
Intressant att det kan hjälpa en elev att kunna arbeta genom att massera lite på ryggen. Barnsligt tycker då inte jag att det är, vissa kan behöva massage, vissa kan behöva lyssna på musik eller sitta ensamma i ett rum för att kunna arbeta. Vi behöver ju anpassa undervisningen till varje elev som det står i läroplanen.
RaderaJa alla klasser ser ju olika ut och jag tror att vi kommer behöva mycket insikt, precis som ni skriver.
SvaraRaderaDet här med massage tror jag är något som många påverkas positivt av. På min VFU hade vi två elever som under förutsättning att en lärare fanns tillgänglig, ibland blev masserade och här märktes en stor skillnad på lugn. Vid något tillfälle så gjorde jag en massagesaga med eleverna, efter den stunden så var det ett märkbart lugn i hela klassen. Om det berodde på massagen kan man ju bara fundera över men det finns ju många positiva effekter som påverkar alla barn.
På mina barns förskola så arbetade de med en metod som kallas för drömmen om det goda (www.dreamofthegood.org) , forskning visar att metoder där man arbetar med massage, och andra stillhetsmetoder ( chi gong t ex.), minskar stress, våld, aggressivitet och är bra för lärandet. Tyvärr upplever jag lite av det ni talar om, att det kanske anses lite töntigt och inte tillräckligt lärande senare i skolan?
Kanske kunde det ändå vara metoder att regelbundet ta till för att få ett lugn och inte bara för de elever med särskilda behov? Dessutom kan det ju vara ett inkluderande, något alla får ta del av i den mån man vill. Även så kallade brain breaks där man rör sig tillsammans för att få lite ny energi tror jag kan vara bra, för jag tror det kan vara något som gynnar alla i slutänden, oavsett problematik.
Tack för tips om massagesaga, "drömmen om det goda" och chi gong. Jag tror på att använda dessa metoder i klassrummet och inte bara för de elever med särskilda behov, precis som du skriver. Jag måste verkligen läsa på om detta för att kunna använda det.
RaderaVilka kloka tankar ni har. Den här diskussionen är viktig att belysa tycker jag.
SvaraRaderaVi diskuterade också boken " Ingen familj är en ö" i våran grupp igår. Det måste vara fruktansvärt att känna den frustration och utanförskap som den här familjen upplevde, att som förälder inte bli tagen på allvar. Lilla MY som inte passade in och kände så väl av att alla tyckte hon var konstig. Grymt att behandla ett barn på det sättet, att frysa ut henne och behandla henne och familjen som paria p g a av en diagnos. Det värkte i hjärtat när My sa att hon inte var något bra barn, att ingen ville vara med henne, vara hennes vän. Okunskap bland personalen på förskolan och sen skolan låg mycket till grund för det som jag tolkar det. Den enda som förstod Mys behov var fröken på förskolan som även tog hennes lillebror under sina vingar. Stackars barn och föräldrar som har varit tvungna att gå igenom detta trauma, hoppas det har gått bra för My i hennes fortsatta liv.
Det finns fortfarande för mycket okunskap om diagnoser och hur de eleverna ska behandlas i skolan som jag har tolkat det. Som Berit Willén-Lundgren skriver behöver alla lärare ska ha kompetens att organisera så att hänsyn tas till elevers olika behov av stimulans, stöd och tid (Elmeroth, 2012, s. 91). Det för att kunna erbjuda "En skola för alla" där man kan förstå och reflektera över vilka pedagogiska konsekvenser det kan få om man inte kan möta varje elev efter deras behov i undervisningen (Ibid.). Det bådar gott för framtiden att alla som läser till lärare har specialpedagogik på schemat som ger en grundläggande kompetens, framtidens lärare kan vara mer observanta på problematiken.
Jag tror också att det är viktigt att diskutera detta. Jag håller med om att det verkligen värkte i hjärtat av att någon blir behandlad på detta sätt. Att man behandlar någon på detta sätt, handlar nog mycket om okunskap som du skriver och det behöver verkligen förändras. Jag har för lite kunskap om diagnoser och vill kunna mer, men tror också att det viktigaste handlar om att ha kunskap om hur man kan anpassa undervisningen så det passar alla oavsett diagnos eller inte.
RaderaJag känner som du Camilla, att man har för lite kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller kanske snarare brister det i hur man ska hantera det. Jag tror att det är som med mycket annat, att den teoretiska kunskapen räcker inte utan man även behöver den praktiska. Gällande elever med nedsättningar och hur man ska hantera det saknar jag praktisk erfarenhet.
SvaraRaderaSom du säger så är relationen elev-vuxen så otroligt viktig, det tycker jag med. Men de fem veckorna vi har varit på VFU är för kort tid för att bygga en djupare relation. När man hamnar i situationen som lärare tror jag det är viktigt att ta hjälp av specialpedagogen på skolan men även föräldrarna. Man bör ta reda på vilka rutiner som fungerar hemma och ta med det till skolan för att individualisera för eleven. Underlätta för eleven och göra så att hen känner sig trygg. Jag håller med det som mamman ansåg i boken "Ingen familj är en ö", att information till klasskamrater och deras föräldrar är jätteviktigt. Ökad kunskap ger ökad förståelse.
Jag tror inte heller att det räcker med den teoretiska kunskapen, utan den praktiska kommer att bli den viktigaste. Samtidigt är det ju skönt att ha teori i ryggen så man har ett litet hum om hur man kan göra.
RaderaPrecis som du tror jag det är viktigt att kunna ta hjälp av specialpedagogen och föräldrarna och samtidigt kan det vara skönt att kunna prata med lärarkollegorna om hur de lyckas på ett bra sätt. Information är nog jätteviktigt och precis som det stod i epilogen i boken "Ingen familj är en ö" att det kan också vara bra att få eleverna med en diagnos att förstå att det också finns vissa fördelar och inte bara nackdelar. Bra sista mening!
Det var lärorikt att läsa boken ”Ingen familj är en ö”. Jag tror att det är bra att få inblick i hur det kan var att leva i en familj där någon har en form av en funktionsnedsättning, då får man en annan förståelse. Eftersom jag själv inte har så stor kunskap om ADHD, Asperger, Autism och andra diagnoser så är berättelser som denna ett bra sätt att få höra andras tankar, känslor och handlingar. Jag var i en klass där det fanns elever som hade olika funktionsnedsättningar och det var sällan som de gick till ett eget rum. De var med på alla lektioner och läraren planerade utifrån detta och hade även olika krav på eleverna, så att eleverna kände att de klarade uppgifterna. Jag tror att hur det fungerar i klassrummet och i undervisningen har en del att göra med hur läraren tänker och med vilken inställning som läraren har till en ”spretig” (som min LLU kallade klassen) elevgrupp. Jag har hört en del lärare diskutera att de inte har fått någon utbildning till att bemöta dessa elever i vissa situationer och då menade lärarna mest när det gäller situationer då eleverna tappar humöret, agerar utåt och uppträder på ett kanske hotfullt sätt med sparkar och slag. De sa att man får pröva sig fram med olika metoder och se vilken som fungerar bäst, så att eleven finner skolan meningsfull och blir motiverad att komma till skolan. Under våren så hade lärarna på min VFU-skola en ”bokcirkel”. De läste och diskuterade boken ”Vilse i skolan” av Ross W. Greene. Det sägs vara en intressant bok som jag har tänkt läsa i sommar. Ibland kan en elev tycka att det är skönt att vara i en mindre grupp, då eleven inte klarar av att vara i helklass av olika anledningar. Jag tror att många elever skulle må bra av mindre elevgrupper (halvklass), då ser läraren eleverna på ett lättare sätt och finns till hands på ett annat sätt än i helklass.
SvaraRaderaJavisst var det lärorikt att läsa den boken och jag känner att jag fick en mycket större förståelse än jag hade innan, även om min son var kompis med en pojke som senare fick diagnosen asperger och det ibland var väldigt påfrestande när de var hemma hos oss och lekte, vilket de oftast var.
RaderaIntressant det du berättar om din VFU klass och hur din LLU gör. Jag tror också att det är viktigt hur läraren tänker och jag hoppas på att bli en sådan lärare som klarar detta på ett bra sätt.
Tack för tipset på den boken, ska skriva upp den på en lista med böcker att läsa senare.
Jag har jobbat en del med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, både som personlig assistent i hemmet och som elevassistent i skolan, och det är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Med tanke på hur många elever i skolorna som har den här typen av diagnoser så tycker jag att vi får alldeles för lite kunskaper om detta, som mycket annat, under lärarutbildningen... Men jag tyckte precis som ni andra att "Ingen familj är en ö" var väldigt intressant och lärorik läsning! Den stämde mycket väl in på den tråkiga bild jag har fått om att man som förälder måste kämpa väldigt mycket för att få den hjälp och den förståelse som behövs. Jag tror att det kan bero på okunskap hos lärarna, precis som flera av er redan har varit inne på, och att om det fortsätter på det viset så är det nog en stor risk att barnet blir en ELOF, som Kenth Hedevåg ju kallade det. Bara det tycker jag är anledning nog till att vi ska ges mer kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar under vår utbildning.
SvaraRaderaEfter att ha läst Jennys kommentar om att lärare inte vet hur de ska bemöta elever med utåtagerande beteende och liknande, och även efter att ha lyssnat på när Hedevåg pratade om förhållningssätt och förhållningsstrategier, så skulle jag vilja tipsa om Bo Hejlskov Elvén. Han är psykolog och håller en del föredrag och liknande om hur man bemöter människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar genom lågaffektivt bemötande. Jag hade turen att få gå på en föreläsning med honom för några år sedan, som var hur bra och lärorik som helst! Han har även skrivit ett gäng böcker om ämnet, bland annat två som heter "Beteendeproblem i skolan" och "Barn som bråkar", som jag tyvärr inte hunnit läsa ännu, men som väntar på mig på biblioteket. :)
Vad lärorikt för dig att du redan jobbat en del med detta och jag håller med om att vi får för lite kunskap om det, men jag kommer att försöka läsa på, eftersom jag vill ha kunskapen.
RaderaTack för tipset om Bo Hejlskov Elvén och jag hittade en föreläsning med honom som jag ska se här: http://urplay.se/program/198406-ur-samtiden-lyfta-upp-eller-trycka-ner-lagaffektiv-teori-och-metod-del-1.
Jag har även reserverat boken "Beteendeproblem i skolan" på biblioteket.
Jag tycker du har skrivit ett bra inlägg och det är något som berör. Allt ni andra skriver är viktigt och helt sant,. Jag har också alldeles för lite kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar även om även jag arbetat som både personlig assistent och med barn i skolan som har olika typer av diagnoser. Det vi måste komma ihåg är att det är väldigt individuellt och att vi inte får fokusera så mycket på tex en diagnos utan på elevens förmågor och personliga behov för att kunna utvecklas. Vi har pratat lite i vår grupp om "CPS" (collaborative problem solving) där man lär sig att arbeta förebyggande och fokuserar på vad barnet klarar av att göra och inte lika mycket i VARFÖR det inte klarar av vissa saker = samarbetsbaserad problemlösning. Superintressant!
SvaraRaderaTack och ja det berör mycket. Jag tror att det är viktigt med kunskapen om diagnoserna, men självklart som du skriver är det mycket viktigare att kunna bemöta alla elever på ett bra sätt oavsett diagnos eller inte, eftersom eleverna är ju inte sina diagnoser. Precis som du skriver, att fokusera på förmågorna som de har och det som är positivt. Det låter intressant med "CPS", måste läsa på om det, tack.
RaderaPå min vfu hade de också en ruta som eleverna kunde sälla sig i om de var ensamma och inte hade någon att leka med under rasten! På denna skola fungerade det väldigt bra då det var ett inkört "arbetssätt".
SvaraRaderaAtt elever blir särade på för att de är högljudda eller störiga tror jag kan skapa stora problem för eleverna.
Eleverna kan känna trygghet i varandra och i och med att de blir isärplacerade kan det skapa osäkerhet hos eleven..
Jag tror det bästa skulle vara om man försökte arbeta med elevernas beteende istället för att sära på dem! Utan någon kommunikation kan beteendena upprepas vilket gör att situationen inte blir bättre i de nya grupperna!
/ Julia
Skönt att det fungerar på den skolan, med ett ställe där eleverna kan ställa sig om de inte har någon att leka med. Om man börjar med det måste man nog arbeta in det innan det flyter på automatiskt som det gör på den skolan, precis som du skriver ett "inkört arbetssätt".
RaderaJag håller med dig att det kan säkert skapa problem om de alltid blir särade på, men som Carolina skrev om att kunna variera, ibland sära på dem och ibland får de arbeta tillsammans och självklart är det viktigt med kommunikation.
Intressant text, Camilla! Jag håller med om att utbildning berör allt för lite neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och att man därför känner sig osäker när det kommer till temat. Jag har under min VFU också tyckt att det har varit väldigt svårt att handskas med elever som t.ex. har adhd som diagnos. Jag har dock märkt att en stor anledning till det har varit att jag inte kände eleven. Klassläraren däremot, som hade haft barnet som elev i tre år, hade stenkoll på hur hon skulle handskas med honom. Det är därför jag tror att det är väldigt svårt att arbeta med detta teoretiskt, eftersom alla barn skiljer sig åt. Ett barn som har adhd agerar inte precis som ett annat. Men jag håller med om ovanstående att det är ett jättejobb vi har framför oss.
SvaraRaderaTack och jag håller med dig att det skiljer ju säkert jättemycket mellan de olika eleverna med diagnosen adhd, men det vore bra att ha ett lite större hum om det. Jag tror också att det är viktigt med relationen och då lär man sig efter hand hur man ska anpassa för varje elev, så verkligen ett jättejobb vi har framför oss och kunna anpassa undervisningen utifrån varje elev, oavsett diagnos eller inte.
RaderaJag gillade verkligen boken, Ingen familj är en ö,eftersom den är verklighetsbaserad. Jag tror att i många fall är vägen till förståelse hur dessa barn fungerar svår för omvärlden att förstå. Men också att föräldrar i många fall bara vill att deras barn ska vara som alla andra barn och kanske inte förstår att det har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som adhd, autism eller asperger. Här har vi som lärare ett stort ansvar att sätta oss in i hur vi gör för att hjälpa dessa barnen, genom att läsa på, gå på föreläsningar och att be om hjälp om vi har funderingar och tankar kring elever om de visar till exempel hyperaktivitet.
SvaraRaderaAtt ta reda på hur skolan du arbetar på gör då eleven behöver utredas och träna dig i att ha samtal med föräldrarna för att nå dem på bästa sätt, innan de eventuellt får hjälp hos BUP. Efter en utredning har du som lärare fortfarande ansvaret att eleven fungerar i klassen socialt och att eleven tar till sig kunskap och klarar målen. Vi behöver ha kunskap om hur vi kan inkluderar alla elever i vår verksamhet, vilket jag tror har med erfarenhet och hur vi bemöter elever med särskilda behov på. Precis som Kenth Hedevåg skriver, att vi inte ska ge alla elever samma undervisning då de skulle känna sig exkluderade, utan vi behöver anpassa undervisningen till den enskilda eleven. Borde det inte ingå mer kunskap om hur vi upptäcker och arbetar med elever med till exempel ADHD eller Autism aspektra?
Samma här, gillade den och blev väldigt berörd. Jag håller med dig att det är nog svårt för utomstående att förstå hur jobbigt det är. Jag har också för lite kunskap för att kunna förstå, men fick en större förståelse när jag läste boken. Verkligen ett stort ansvar, men inte bara mot de eleverna som får diagnos utan vi måste ju kunna anpassa undervisningen utifrån varje elev och där tror jag att det blir svårt och särskilt i början.
RaderaJag tror att det är ett otroligt svårt arbete att inkludera alla eleverna samtidigt som vi ska anpassa undervisningen till varje enskild elev. Samtidigt tror jag att det skulle underlätta för oss lärare om vi hade de resurser och får de insatser som behövs till de elever som behöver det. Det är ju inte bara elever med funktionsnedsättningar vi kommer möta i klassrummet, vi kommer även ha de elever med svåra hemma situationer, nyanlända elever, elever med inlärningssvårigheter osv. Men självklart måste vi tänka på hur vi behandlar eleverna och om vi verkligen inkluderar alla eleverna för det är ett super viktigt att det inte blir som för My i boken Ingen famlj är en ö. Med andra ord har jag lite samma tankar som du, bra skrivet!
SvaraRaderaJag tror verkligen att det blir svårt att inkludera alla elever, så att de får rätt undervisning utifrån deras förutsättningar och behov. Det är nog min största farhåga att inte kunna få med alla elever, men även att inte kunna utmana de duktiga eleverna. Jag tror att det blir svårt framförallt i början som lärare, men förhoppningsvis blir det lättare så småningom eftersom träning ger färdighet.
RaderaHej! I boken ”Ingen familj är en ö” beskrivs hur Esmeralda och My triggar varandra och är elaka mot de andra eleverna. Frågan är vad pedagogerna gjorde i denna situation. Det framgår enbart att de delat på dem. Jag undrar vilka insatser man testat innan man gjorde detta. Ibland är det ju tyvärr så att vissa elever helt enkelt inte fungerar ihop. Men i boken framgick det att de två eleverna lekte bra tillsammans. Självklart är det viktigt att eleverna känner att de har någon att umgås med förutsatt att de inte föredrar att vara själva (hade en elev som stundvis hellre var själv, hen tyckte det blev jobbigt att leka med någon varje rast). Jag tror att det är viktigt att arbeta med övningar som stärker sammanhållningen i klassen/klasserna. Ofta är eleverna kompisar med elever i andra årskurser/klasser. I vår grupp pratade vi om att en mer styrd rastverksamhet kanske kunde gynna. Vi pratade om aktiviteter som dans, sport etc. som skulle kunna anordnas av personal. Det finns en skola i vår hemkommun som har så.
SvaraRaderaInstämmer i dina tankar kring Hedevågs UR- föreläsning. Och som han nämnde är det viktigt att ELOF uppmärksammas och åtgärdas tidigt.
Förstår din känsla, skadar aldrig att vara mer införstådd i olika typer av problematik som kan finnas hos eleverna. Ofta är det väldigt olika från person till person hur problematiken ter sig. Visst finns några gemensamma nämnare men det kan trots detta skilja sig enormt! http://attention-riks.se/npf/information-barn/ har mycket bra information, likt 1177.se och http://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/ .
Bra tankar och som du skriver så framkommer det bara att de delades på och att inget gjordes för att försöka lösa det på något annat sätt. Min känsla blev att de inte ens försökt och jag kan ha fel, men det kan ju också vara vinklat så för att man ska tro det. De flesta elever vill ju ha någon att leka med, men som du skriver så är det en del elever som väljer att gå undan, det hade jag en också under min senaste VFU.
RaderaPå den skolan jag var så hade de styrd rastverksamhet, där elever tillsammans med en lärare ordnar aktiviteter och alla som ville vara med kunde vara det.
Tack för länkarna och självklart är det stora skillnader mellan de olika eleverna, men det kan ändå vara bra att kunna mer om det.
Jag tycker som du att Ingen familj är en ö visade på många sätt hur man inte inkluderar. Framför allt tänkte jag på hur konstigt det är att pedagoger kan sätta sig över mammans upplevelse av barnets utanförskap UTAN att be om barnets perspektiv. Det är för mig helt otroligt hur man inte kan utgå från barnets bild i en situation där barnet i synnerhet borde stå i centrum för hela dialogen, men ingenstans beskrevs det att skolan frågade henne om detta, eller vad hon tyckte och kände över sin situation. Jag tror att många elever med speciella behov känner sig talade över huvudet på. De upplever att vuxenvärlden ser dem som ett problem som måste lösas och därigenom tror jag känslan av utanförskap och självkritik ökar. Om man istället hade, även här, inkluderat barnet i lösningen så tror jag det hade vart stor skillnad i hur hjälpen upplevs utav eleven, de hade uppmuntrat dem att se sig själva som en del av lösningen snarare än problemet och istället för att uppleva en maktlöshet när andra försöker lösa en, så känner man en möjlighet att råda eller iaf påverka sin egen situation, vilket ju är viktigt för alla!
SvaraRaderaJag håller med dig att det är konstigt att det verkar som att de inte ens frågar My hur hon upplever saker och att hon inte står i centrum.
RaderaDet känns hemskt att tänka det, men tyvärr tror jag att du har rätt där att de eleverna säkert känner sig pratade om, istället för med, vilket nog är viktigt för att kunna hjälpa dem. Mig hjälpte det mycket att läsa i epilogen på boken att det finns ju faktiskt även fördelar i diagnoserna och det tror jag kan vara viktigt att få dessa elever att lära sig sina fördelar så tidigt som möjligt, precis som vi bör lära alla elever sina styrkor, oavsett diagnos eller ingen diagnos.
Många kloka tankar! Jag var mycket förtjust i boken "Ingen familj är en ö" och även av Kent Hedevågs föreläsning. Under mina två VFU-perioder har jag varit i olika klasser men i båda klasserna har det funnits många elever med olika diagnoser, både ADHD, ADD och autism i samma klass. Bara skillnaden i svårigheter och förmågor mellan dessa diagnoser skiljer sig enormt och ovanpå det är varje elev unik. Jag har verkligen slagits av de svårigheter som möter lärarna. Ovanpå detta kan det finnas en högpresterande elev och en helt nyanländ, i samma klass! Inkludering är verkligen jätte, jätte svårt. De böcker som har tagits upp är mycket bra - både Ross Greene och Bo Hejlskov Elvén och borde läsas av alla som är verksamma inom skolan. Tycker jag. Man lär sig ganska snabbt att det inte är någon större mening med att "gå på" en del barn samtidigt måste man bli lite fyrkantig för att strukturen ska finnas. Men att lära sig hur man ska göra, för att det ska fungera det tar tid. Det är också en ganska lång process att förstå sig själv och se hur man reagerar i olika situationer och hur man bör agera. Relationer är så klart väldigt viktiga, men de måste få ta tid. En del barn blir trygga av att de ser att man "står pall" och finns kvar, och en sådan relation tar lång tid att bygga upp. Eftersom jag undervisar lite äldre barn kommer ju även andra "knepigheter" in såsom puberteten t ex som inte har med en diagnos att göra men som kan accelerera ett händelseförlopp. Ja, så enkelt är det verkligen inte!
SvaraRaderaMycket spännande inlägg och många kloka tankar i det ni skrivit redan. Jag känner precis som många innan skrivit att man saknar tillräckliga kunskaper av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, det är säkert svårt att få en sådan bred teoretisk kunskap så man inte känner sig osäker på hur man ska tackla detta i vardagen när man kommer ut i skolan och man behöver säkerligen få en praktisk kunskap då relationerna skiljer sig åt från fall till fall men jag hade velat ha mycket mer teoretisk kunskap med mig från utbildningen så man hade haft lite mer "kött på benen". Superbra med litteratur tips så man kan läsa in sig.
RaderaFörsta året som lärare kommer nog bli väldigt tuff, bara att hoppas på att man hamnar på en skola med bra arbetslag som kan dela med sig av sin erfarenhet.
I skollagen slås det fast att svensk skola ska erbjuda en likvärdig utbildning med hög kvalitet för alla elever, men i praktiken tror jag att detta är supersvårt. Resurser är ju ojämnt fördelade i olika skolor så som varierande kunskap.
Tänker på en vän vars son har grav autism. Denne pojke är otroligt smart och hade en enorm skolmotivation, han kunde läsa och skriva vid fyra år ålder. Nu efter att ha blivit omkringflyttad mellan olika klasser och skolor under tre års tid då ingen lärare eller rektor kunde hantera hans tillstånd så hör han till en av dessa så kallade ELOF-ärenden. Han vägrar gå till skolan, hans inställning är att ingen bryr sig om honom. Tänk var han hade kunnat befinna sig rent istället för att endast fokusera på en diagnos. kunskapsmässigt om han bara blivit sedd för det han kan och för vem han är. Ingen har gett den här pojken en chans att få en likvärdig utbildning först nu och då är det kanske för sent för att vinna tillbaka hans tillit.
Ja ansvaret vi får är inte litet, ganska skämmande faktiskt!
Väldigt intressant att läsa alla inlägg med era tankar och erfarenheter kring ämnet. Helt klart har vi lite skiftande erfarenheter i ämnet från vår egen skolgång och praktiker.
SvaraRaderaJag tänker lite såhär att vi lär oss otroligt mycket som förbereder oss inför uppdraget. När vi läser om hur man kan gå tillväga för att skapa roliga och innehållsrika lektioner så ser, i alla fall jag, fram emot att jobba med en egen klass med allt roligt och spännande man kan hitta på tillsammans. men sen har vi baksidan, eller vad man ska säga. Saker som hör till yrket att handskas med, ordna, ge sig i kast med, stävja eller befrämja. Efter ett tjugotal år inom skolan så känner jag igen en del av era berättelser.
Vad jag lärt mig är att ett gott förhållningssätt gentemot elever och föräldrar är väldigt viktigt. Det är ju faktiskt ändå lite speciellt att arbeta i rollen som lärare och det kräver en del av oss. Förmåga att få ihop klassen till en fungerande grupp, till exempel. Det kräver en hel del planering och uppföljning för att bygga bra relationer, lära känna, vara nyfiken på varje elev och klura på vad som blir bäst. Bara detta tar en hel del tid och kraft i anspråk. Saken är den att sedan behöver även gruppen av vårdnadshavare sitt i form av information och möten. Så vad man väljer att fokusera på verkar vara det som växer och tar plats för tillfället. Jag tänker, eleven i fokus och att ha givande skoldagar tillsammans och förhoppningsvis respekterande vårdnadshavare så man får chans att göra sitt jobb!
Vad vi hamnar i för situationer får ju framtiden utvisa, men att vi vill undervisa och att så många i denna årskullen Karlstad distansstudenter 2014 verkar starka och målmedvetna, tycker jag visar att vi har mycket bra energi och driv!
För att knyta an till beteendeproblem i skolan kan jag berätta om min verklighet idag, till exempel. Trevlig förmiddag med positiva fina elever och en god skollunch i lugn miljö. Gofika i lärarrummet då Lärarförbundet bjöd på tårta...
SEDAN drog det loss! En halvtimmes rastvaktande på efter lunchen resulterade i en halvtimmes uppföljning av rastbråkande elever("Vi fäktades med pinnar i vårt träningsläger o hade så kul, sen kom "han" och tog VÅR pinne..!)
Resulterar i att min egen halvtimmes rast brinner inne och en störd lektion efter lunch, mail som ska skrivas till bådas föräldrar som aviserat att de vill bli meddelade av läraren om incidenter. De accepterar inte att eleven kommer hem och berättar själv. Så till frågan, vad kan räknas som standard i fråga om beteenden i uppväxten? När är det fråga om misstankar om problem av olika slag som diskuterats ovan. Det är de här incidenterna mellan elever som sliter på och stressar lärarna, med all uppföljning som krävs på alla håll. Incidenter runt elever med funktionshinder av olika slag kräver ofta ännu mer engagemang beroende på olika faktorer.
En gammal kollega påminde om att tänka på att det oftast finns stöd och hjälp att få. Ibland kan det räcka med någon annans syn på saken så eleven kan få rätt stöd och insats. Man ska våga ta upp saker med sina kollegor och specialpedagoger med elevens bästa för ögonen.
Lyssnade på Kent Hedevågs föreläsning och håller med om att den är väldigt intressant och värd att se om!