Inkludering och exkludering i klassen
De elever som har särskilda behov och behöver ha anpassad undervisning känner sig inte alltid inkluderad i klassen. De får ofta lämna klassrummet och vistas i en annan lokal under lektionerna med en annan lärare som undervisar dem. De kanske inte alltid är medvetna om vidden av sin problematik och har därför inte förståelse för varför de ska vara på specialundervisning.
Diskussionsgruppen kom överens om att information om problematiken till både eleven själv och klassen i övrigt ger en ökad förståelse och kunskap om anledningen till "särbehandlingen". Alla elever bör lära sig vilka styrkor och svagheter de besitter, inte bara de med särskilda behov och reflektera över sitt eget lärande. Inkludering bör gälla för alla elever i klassen då de flesta har speciella behov för att kunna ta till sig kunskap, vissa behöver vara i en tyst och lugn miljö medan andra istället föredrar ljud och rörelse. Alla elever är unika och har egna erfarenheter med sig som gör det olika svårt att lära sig saker, de kan ha olika problematik som gör inlärningen mer problematisk tex läs och skrivsvårigheter, dyslexi, eller ADHD. Gruppen kom fram till att visualisera och/ eller dramatisera problematiken skulle kunna ge en större förståelse för elevernas problem, att poängtera vad som är unikt med just den svårigheten. Vad som gör just den personen unik!
Hur har eleverna med särskilda behov inflytande över sin undervisning och skolgång? Är det bara en kostnadsfråga om de får den hjälp de behöver?
Skolorna sparar pengar och specialundervisningen krymper, de ordinarie lärarna får undervisa specialeleverna i ramen för den ordinarie undervisningen. Satsningarna sker på mellanstadiet och lågstadiets elever får stå tillbaka. Även om forskning visar att tidigt insatta åtgärder ger bra resultat som inte kan uppvisas i högre stadier. Skollagen (2010:800) påpekar att "En skola för alla" gäller, då även för elever med särskilda behov. Skolan ska främja alla elevers utveckling och lärande då den ska främja en livslång lust till lärande ( Skolverket, 2011, s. 7).
Gruppens diskussion utmynnande i att alla lärare kan inte ha ansvar för specialundervisningen då de inte har adekvat utbildning. Diskussionen gällde också läxor och om ansvaret kunde läggas på föräldrarna i den grad som några hade erfarenhet av i gruppen. Alla har naturligtvis ett föräldraansvar men ska inte behöva agera lärare åt sin barn. Man lär sig i skolan och tränar på sina färdigheter hemma tillsammans med föräldrarna. Kanske "Flipped classroom" kan vara en modell, få förförståelse till uppgiften hemma för att sen arbeta med den i undervisningen och sist repetera kunskaperna genom en läxa.
Hur ska man som lärare inkludera eleverna i klassen då de har ett annat modersmål och inte förstår allt som sägs under lektionerna? Hur kan de ha inflytande över sin egen undervisning?
Skolan idag har ett växande antal elever som har svenska som andraspråk, tiden som får på sig att förberedas innan de börjar i vanlig klass har förkortas och ibland tagits bort helt. I Katrineholms kommun finns mottagningsenheten "Bryggan" där nyanlända elever kartläggs och förbereds innan de börjar i vanlig klass, där går eleverna i 8 veckor. Undervisningen är främst i svenska språket, matematik och engelska men också i hur det svenska samhället fungerar. Efter förberedelsetiden ska eleverna vara redo att börja i vanlig klass på en nivå som anpassats efter deras kunskaps- och utvecklings- kartläggning. De får modersmålsundervisning till viss del och specialundervisning men vistas i vanlig klass största delen av dagen. De här eleverna har ett stort behov av särskild undervisning, de behöver uppmuntran och stöd för att komma med i klassgemenskapen även fast de inte kan prata svenska. Gruppens diskussion kom fram till att de praktiska ämnena som idrott och matematik kunde överbrygga språksvårigheterna. Andra elever med samma modersmål kan bistå med hjälp och även modersmålslärare kan vara med och förklara arbetsuppgifter i förväg som sen eleven klarar av självständigt i klassrummet. Idrott har visat sig vara nyttigt att använda som hjälp när språket lärs in, fotbollsintresserade elever lär sig svenska fort så de kan förstå reglerna på planen. Forskning visar positiva konsekvenserna av att vara flerspråkig genererar undervisning-framgångar hos de elever som har svenska som andra språk.
Länken går till "Bryggan" som finns i Katrineholms kommun för nyanlända elever.
Mycket bra och viktiga tankar i ditt inlägg.
SvaraRaderaJa hur ska man då göra för att elever med olika problematik ska få känna sig speciella på ett positivt sätt. Jag tror också på att alla elever behöver får lära sig vilka styrkor och svagheter de har och att vi lärare behöver hjälpa dem på vägen. Samtidigt som de behöver bli uppmuntrade till att försöka ta sig förbi svagheterna och inte bara ge upp. Tyvärr tror jag att många elever gör det, när de märker att det är något som är svårt inom deras svaghet och de säger att det klarar inte jag.
I boken ”Ingen familj är en ö” i epilogen, har författaren skrivit om hennes tankar kring att det kallas neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, där hon tycker att det ska heta skillnad istället för nedsättning. Det är ju jätteintressant eftersom jag tycker att det oftare fokuserar på negativa saker med en diagnos, men hon listade väldigt många fördelar med att ha både Adhd och asperger. Det tror jag behöver lyftas fram både i skolan och i resten av samhället, eftersom många människor med diagnoser, faktiskt upptäcker sina styrkor först i vuxen ålder. Era tankar med att visualisera och/eller dramatisera kan säkert vara ett jättebra sätt för att alla ska få lära sig om problematiken, men samtidigt om det som är positivt. Sen får man inte glömma att två elever med Adhd inte är på samma sätt och har samma problematik eller styrkor.
Intressant med tankarna kring specialundervisningen och tyvärr är det ju alltid pengar som styr, men jag tror också att åtgärder behöver sättas in tidigt. Jag är lite kluven när det gäller läxor, men samtidigt så var det väldigt många av eleverna i förskoleklassen som ville ha läxa varje vecka, fast den var ju frivillig. Sen tycker jag att det verkar spännande det här med ”Flipped classroom”, men funderar på hur tidigt man kan börja med det.
Spännande att se den filmen ”Bryggan” om hur de nyanlända eleverna tas emot i Katrineholm. Jag har själv funderat på hur man som lärare ska kunna få med de elever som inte kan någon svenska eller väldigt lite, i undervisningen. Sen är det ofta att barn i de yngre åldrarna tar till sig det nya språket ganska snabbt genom att vara delaktiga och genom lek med de andra eleverna och självklart måste man som lärare vara mycket tydlig och kanske använda mycket bildstöd i början.
Ja, det gäller naturligtvis alla elever, inte bara de som har särskilda behov som du påpekar Camilla, alla behöver lära sig om sina styrkor och svagheter. Alla elever har "trösklar" som de behöver hjälp och uppmuntran för att komma över då måste lära sig att inte ge upp för lätt. Träning ger färdighet som det heter och det gäller ju även skolelever. Jag upplevde på VFU-n att eleverna uttryckte att saker var tråkiga istället för att erkänna att de var svåra. Det är svårt att erkänna för sig själv att man inte förstår eller inte klarar en uppgift så då skyller man på andra saker. Där var en elev med dyslexi och hen uttryckte ofta att "läsa är tråkigt, det var inget som hen gillade. Hen fick intensiv-läsa med läraren varje dag efter skolan och utvecklade genom det sin läsning och då kom intresset tillbaka. Det gav resultat relativt snabbt som jag kunde erfara under min vfu. Det ligger mycket arbete bakom och hen har en lång väg kvar men är på god väg att bli med i "de läsandes klubb".
RaderaIntressant inlägg. Jag kan inte annat än hålla med er om att information om problematik/diagnos till klassen, föräldrar, pedagoger på skolan bör ge ökad förståelse och kunskap om anledning till ett eleven får särskilt stöd, eller kanske får göra saker som de andra eleverna vanligtvis inte får göra.
SvaraRaderaNär jag läser detta kommer jag och tänka på My, från Ingen familj är en Ö, där föräldrarna informerar på ett föräldramöte om Mys diagnos (ADHD). Varför saker och ting blir lite tokigt för henne ibland etc. Jag anser att Mys föräldrar gör allt rätt när de informerar om hennes diagnos, de gör det för att underlätta för sitt barn, men tyvärr får det inte önskad effekt i vare sig klassen eller aktiviteter efter skolan. Hon blir inte bjuden på kalas, hon får inte följa med sina klasskamrater hem och leka mm.
Jag tänker att det i många fall handlar om föräldrar inte acceptera att någons barn är annorlunda. Barn tar efter oss vuxna mer än vad vi tror. Jag anser därför att det är så otroligt viktigt att tänka på hur man förhåller sig till saker och ting, speciellt vi som ska bli lärare.
Om ett barns förälder tycker ett annat barn är annorlunda, jobbig, konstig påverkar de deras barn som kanske inte alls reflekterat över att han/hon var "annorlunda" utan istället sätt det "annorlunda" barnets styrka.
Lite utsvävande kommentar, men för att sammanfatta så tycker jag att det är viktigt att informera då jag tror det skapar en öppenhet och förståelse.
/ Sofia
Jag tror precis som du, Sofia att det beror mycket på kamraternas föräldrar att inte My blev accepterad som kamrat. Informationen på föräldramötet fungerade inte som det var tänkt och föräldrarna får inte det stöd de behövde av skolans personal eller de övriga föräldrarna. Det är fortfarande inte okay att ha ett barn som är annorlunda, som inte följer normen som i det här fallet. Man kan tycka att det bara varit att som förälder bjuda med My och ta det som det kommer. Inte förutsätta att hon inte skulle klara av situationen utan att ha gjort ett försök.
RaderaDet är en grym värld i skolan om man inte får vara med i gemenskapen och där vill alla vara naturligtvis.
Intressanta frågeställningar ni tar upp, Anita.
SvaraRaderaJag tänker på den angående nyanlända elever med annat modersmål, hur viktigt det är att se dessa barn och engagera sig i dem på ett vettigt sätt. Både att det finns en genomtänkt plan som kan fungera förberedande för alla inblandade. Verksamheten Bryggan verkar vara en bra övergång för dessa elever, men sen gäller det, när eleven kommer till sin riktiga skolklass att de tas om hand på ett bra sätt.
Vet av erfarenhet att det är många delar som ska stämma och nya struktur som behöver ordnas med för att inte klassläraren känner sig stå ensam i detta. Språkförbistringen är det värsta och därför är det ovärderligt med tolkar som kan räta ut frågetecken och får inskolningen att gå smidigt för både elev och föräldrar. Oftast har de en helt annan uppfattning om vad skola innebär jämfört med sitt hemland och dessa föreställningar kan vara svåra att förändra. Tolkarna måste ju också vara så insatta i vårt skolsystem så de översätter och kan överbrygga på rätt sätt. Inte sällan är det fråga om missuppfattningar om, som vi anser enkla och självklara saker, som läxor, gympakläder, tider till exempel.
På min skola var det turligt nog så att de nyanlända började i samband med att fyra vuxna, motiverade (men varken tolk- eller lärarutbildade) så kallade, "nystartsjobbare", kom och fick börja jobba. De och vi insåg vilken viktig hjälp de var i det har jobbet med att få de nya att känna sig välkomna. De överbryggade verkligen många situationer och i detta kände de sig själva värdefulla och stärkte sin egen identitet i sitt nya hemland!
De, liksom eleverna växte (nystartsjobbarna blev motiverade att skaffa utbildning)och kände att det gjorde skillnad. Eleverna känner att det alltid finns någon de kan prata med och på så sätt får de också inflytande över sin egen undervisning!
I min VFU-etta använde vi (tolken och jag) oss av så kallade Tvillingböcker, och satt bredvid varandra framför hela klassen och läste Bockarna Bruse. Sida för sida, först på arabiska och sedan på svenska. Upplevelsen förundrade barnen och det kändes som att sagan liksom förenade barnen på något sätt.
I detta sammanhang kan nämnas att det blev skolans specialpedagog som var den sammanhållande och vägledande länken mellan nystartsjobbare (hon planerade och schemalagde dem, ut i klasserna där behovet fanns), lärare, elever och deras föräldrar.
Samarbetet var på något sätt självklart, och har efter tre månader slagit mycket väl ut!
/ Christina
Vilka bra tips, Christina hur man kan agera med de nyanlända barnen. Jag har inte så stor erfarenhet av hur processen går till men det låter rimligt att modersmålsläraren tillbringar mer tid med eleverna i början för att underlätta för dem.
RaderaTvillingböcker som du nämnde har jag sett när några elever läste tillsammans med tolk och det fungerade jättebra. Det blev verkligen en aha-upplevelse när de förstod innehållet i boken och kunde läsa det även på svenska.
Vad fantastiskt att det gav så snabbt resultat, eleverna är verkligen kunskapstörstiga och jobbar på när de har kommit på hur man gör.
Intressant inlägg!
Mycket bra tankar!
SvaraRaderaJa, jag håller med dig Anita att nyanlända elever ska få stöd/hjälp från modersmålsläraren, detta kan underlätta flera viktiga begrepp för eleverna samt ökar deras förståelse för ämnet. I min VFU märkte jag det fanns några elever som redan kan bokens innehåll till exempel matematik i deras modersmålspråk, det vill säga att eleverna ska få hjälp och ska stöttas för att kunna utvecklas vidare och nå målet.
Mycket intressanta tankar och funderingar Anita! Det där med inkludering i klassrummet för elever med speciella behov är ofta en diskussion som aldrig verkar ta slut… Eftersom mellanstadiet på min skola (arbetar i åk 4) saknar en specialpedagog/ speciallärare har inte vi det problemet att inkludera de elever med speciella behov. Det är många elever i varje klass som är i behov av specialpedagogiska lösningar i klassrummet och i undervisningen. Eleverna har allt från grov ADHD till lindrigare ADHD, ADD, nyanlända elever som inte kan svenska eller engelska, elever med hörselnedsättning och synnedsättning. Listan kan göras ganska lång. Vi pedagoger och mentorn arbetar specialpedagogiskt i den utsträckning vi bara kan, och då i helklass. Det vi märker är att vi når ut till fler elever genom att arbeta på det viset, till skillnad mot om vi hade haft ”vanlig” undervisning hade vi nog inte nått till alla.
SvaraRaderaDe elever som har annat språk än svenska som modersmål har vi Ipads som kommunikationsportal i början. Många elever som är nyanlända skriver med andra bokstäver än vad vi gör här i Sverige, så mycket av den första tiden går åt till att lära sig skriva med våra bokstäver samt översätta enkla, vanliga ord i svenskan. I klasserna där eleverna hamnar har vi i förväg utsett en elev som verkar som en ”fadder” åt den nya eleven. Faddern hjälper eleven att hitta i skolan, visa hur rutinerna i skolan fungerar och hjälper till lite extra på lektionerna om den nya eleven inte verka förstå. Jag tror också att idrott är ett bra ämne att lära sig svenska genom.
Det underlättar väldigt mycket om man förstår vad man ska göra och får hjälp i processen. Jag upplevde det som att de eleverna hade ett driv och var väldigt ambitiösa i sitt lärande, de satte värde på den kunskap man lärde ut. Jag har inte så stor erfarenhet av elever med svenska som andra språk innan jag gjorde min vfu och har verkligen fått en inblick i den sortens specialundervisning nu.
SvaraRaderaDe hade också iPad att arbeta med och olika appar som passar deras behov efter kunskaps och utvecklingsnivå. I kommunen som jag bor i har det satsats på IT och alla elever har en personlig iPad och alla klassrum har en smartboard till sitt förfogande. Det kan underlätta undervisningen och ge många möjligheter att anpassa efter varje elevs behov.
Jag intresserar mig för det heta ämnet läxor efter att ha läst originalinläggets andra rubrik och dess följande tankar. Det är en återkommande tanke hos mig om eleverna ska få läxor eller inte. Det är viktigt att fundera över syftet med läxan och förresten, hur ser egentligen likvärdigheten ut när det kommer till skolarbete utanför skolan? Oftast tänker jag att jag inte vill ge läxor till mina elever. Anledningen till det är att jag anser att skolarbete ska ske i skolan då många elever inte har pedagogisk hjälp i hemmet. Vi behöver tänka på de som har det allra svårast, de som inte har en bra hemmiljö, de som kämpar hemma med annat och känner att stressen i skolan räcker. Alla elevers utbildning ska utgå från elevens nivå och förmåga, inte huruvida de har vårdnadshavare som kan hjälpa till med läxor.
SvaraRaderaDet är ett fint begrepp, likvärdighet. Men av vad jag har sett under VFU-perioder så känner jag inte att likvärdigheten finns i de skolorna när det kommer till läxor. Det känns angeläget – och förmodligen någonting som politikerna arbetar med – men hur gör vi nu? De som just nu arbetar som lärare och vi som kommer ut i skolorna med fullt ansvar inom kort? Hur tänker du?
Likvärdigheten i våra skolor ser nog väldigt olika ut som jag tolkar det. Läxor är säkert bra om de används på rätt sätt. Många har svårt att kunna göra sina läxor av olika anledningar och det kanske bara ger en stress/ångest för eleven. Vissa elever kanske behöver träna upp sin läshastighet och kan göra det hemma, istället för att lägga ner tid på det i skolan, som ett komplement som jag skrev i inlägget men huvud-delen av skolarbetet ska ske i skolan. Alla barn har inte stöd hemma som kan hjälpa dem men kanske de kan läsa en stund på fritids (om de går där förstås) under eftermiddagen. Kanske fritidspersonalen kan hjälpa till?
RaderaDet är inte en lätt sak att veta om det är bra eller dåligt med läxor för alla barn, det får vi se i framtiden.
Riktigt intressanta diskussioner ni haft! Frågeställningen "Hur ska man göra för att få eleven att känna sig speciell på ett positivt sätt, att eleven är unik och ska känna sig stolt över sina speciella behov?" kopplar jag samman med "en insikt om att det finns många olika sätt att vara människa på" (Elmeroth, 2012:132). Jag vill dela med mig av hur min LLU aktivt arbetade med just det, att skapa en acceptans både inom eleverna själva och elever emellan. Hon har varit klassföreståndare för denna elevgrupp i 5 år och har ända sedan dag ett varit noga med att prata om hur vi alla har vår egen "problematik" men också egna "styrkor". Hon är inte rädd för att pausa undervisningen när hon anser att en påminnelse om detta behövs. T.ex. kan hon säga att elev X (med diagnosen ADHD) problematik är att koncentrera sig vilket betyder att X behöver mer tid på uppgifter än de andra eleverna, samtidigt som elev X styrka är att måla vad som helst som slutar i ett helt makalöst resultat. Denna "problematik- och styrka"-mall kan hon sätta på varenda en i klassrummet, inklusive sig själv, för att få eleverna att känna sig bekväma med sig själva och acceptera sig själva samt varandra.
SvaraRaderaDetta tycker jag är en bra början, en förståelse för att alla är olika och har olika förmågor kan bidra till att elever ser positivt på och är stolta över sig själva, oavsett om de har speciella behov eller ej.
Tack för alla intressanta inlägg under veckan.
SvaraRaderaEmma, du verkar ha haft en klok LLU som arbetar aktivt med problematiken och det måste ha gett dig erfarenheter som du kan använda i ditt kommande arbetsliv. Hon visar att hon har förståelse för elevernas behov och markerar att hon ser dem. Bra tänkt av henne!
Sara Thell Andreasson
SvaraRaderaDu har ett mycket intressant och nära ämne som du tar upp Anita. Det är så viktigt att kunna fånga upp alla elever i klassen, men det är som du säger svårt. Jag känner att läraren har ett mycket svårt uppdrag att sköta och därför är det så viktigt att vi redan nu har en ryggsäck att plocka fram förslag i.
Frågan du ställer om hur man ska kunna få eleven med speciella behov att känna sig som en i klassen, tror jag mycket hänger på att jobba med den elevens självbild. Om eleven känner sig nöjd och säker med sig själv tror jag att ingen annan i klassen kommer att tycka att det är konstigt. Dessutom tror jag att barn i den åldern som vi har är mer öppna och toleranta mot olikheter och tar det ganska naturligt. Om även vi lärare från första början pratar och agera naturligt gällande speciella behov och inte gör en stor cirkus av det, är jag hundra på att det kommer att vara en naturlig sak i klassen som förhoppningsvis följer med eleverna upp i åldrarna.
I Normkritiska perspektiv skriver Willén-Lundgren (s. 91) att det satsas mer på att alla lärare som studerar ska få mer utbildning i specialpedagogik och det är ju egentligen det vi behöver ha, samt att vi ska kunna praktisera det också. Under min VFU fick jag bekanta mig mycket med att ha en klass med mångfald och i början kunde jag känna att jag var i vägen för att det hela tiden sprang vuxna ut och in i klassrummet. Det fanns nämligen förutom mentorn, en resurs, två speciallärare, en extrahjälps lärare och två tolkar, samt 30 barn och så jag då förstås. Här skulle jag försöka ha lektion med alla dessa i ett rum som inte var större än ett vardagsrum. Jag trodde att jag skulle dö, men jag stortrivdes och har aldrig haft det så bra.
Eftersom du även hade en fråga om elever som hade svenska som andra språk, kan jag av erfarenhet säga att i just det här nämnda klassrummet fanns det tre elever som hade kommit hit till Sverige i höst som hade tolkar, en elev som aldrig hade fått tolk då det inte fanns någon som kunde hens språk, samt två andra elever som heller inte hade någon tolk trots att de talade franska?!. Alla dessa hade olika erfarenheter av det svenska språket och i mitt fall, då jag kan franska kunde jag som enda person i det klassrummet prata med två av dessa elever och jag kunde förstå hur svårt de hade haft det under sina två år i Sverige och aldrig fatta något av vad läraren sa. De kunde ljuden av svenska, men förstod inte vad de sa. Detta märktes även på de nationella proven i svenska. De hade inget inflytande i sin undervisning utan det var ren överlevnadssituation i skolan. De var där och hade närvaro, mer hade de inte. Något som skär i hjärtat, men samtidigt förstår jag frustrationen hos min LLU som kämpade med Google translate.
Därför tycker jag att din idé Ebba, om att barnen får en fadder är en utmärkt idé. Det finns inte någon bättre lärare än barn som lär barn. Dessutom kan dessa barn som lätt annars hamnar i utanförskap.
Jag tycker även att du Anita hade ett bra förslag gällande "flipped classroom", det kräver dock att barnen har nödvändig utrustning hemma, vilket jag vet att inte alla har. I dessa fall anser jag att skolan ska se till att låna ut utrustning till dessa barn, men som allt annat är det den ekonomiska faktorn som styr detta. I vår kommun satsas det jättedåligt på relevanta behov i skolan som resurs och utrustning. Här tro politikerna att kunskap sitter i nya byggnader, så här bygger de nya lokaler och stoppar in samma innehåll och så var det problemet löst...
Kul att du tar upp ett så viktigt och vardagligt problem. Ett mycket bra blogginlägg Anita!
Du tar upp ett mycket viktigt ämne, och funderingarna som ni har haft i gruppen är högst aktuella. I en artikel som jag läste idag skriver Kjell Sjöberg, ordförande för Skolledarförbundet, att han är bekymrad över de senaste 20 årens utveckling. Det är fler och fler barn med komplicerade svårigheter. Läs gärna artikeln http://www.dn.se/sthlm/stockholm-stad-vill-skrota-grupper-for-elever-med-sarskilda-behov/
SvaraRaderaVidare skriver han att man måste ha en plan och framför allt behövs ekonomin. Det finns varken en plan eller en ekonomi. Tyvärr är det alltid ekonomin som styr. Hur gör vi med de barnen som behöver hjälp och stöd på plats i sin skola där de känner sig trygga, där de har kamrater och är nära hemmet?
Precis som Camilla Melcker skriver i kommentarerna att man måste lista fördelarna med diagnoserna och lyfta fram styrkorna, samt att Anja Wikström skriver att hon hellre ser att det heter skillnad istället för nedsättning. Jag tycker att det är jättebra att många offentliga personer vågar komma ut med sina diagnoser och vilka styrkor som de upptäckt att de har tack vare diagnoserna. Ett exempel är Isabella Lövengrip och Viktor Frisk, i vuxen ålder bestämde sig både Isabella och Viktor för en utredning och båda har diagnostiserats med ADHD. De väljer att lyfta styrkorna med diagnosen och jag tror att vi behöver fler offentliga personer som väljer att göra det.
/Rita
Stora frågor och mycket viktiga frågor. I skolan så skall vi ju enligt läroplanens övergripande mål & riktlinjer anpassa olika stödåtgärder och på ett behövligt sätt och resursefördela till de elever som kräver detta, tex för särskilt stöd etc. Det är synd att det ofta är en kostnadsfråga och att många problem inte upptäcks i tid eller att flera pedagoger inte har kunskaper till elever som kräver särskilt stöd eller extra anpassningar.
SvaraRaderaJag har verkligen inga enkla svar att ge på dessa stora frågor i ditt inlägg. vet nästan inte vart jag skall börja men det jag vet är att man måste som lärare få lov att gå på sin magkänsla, sitt hjärtas vilja och slåss för de barn man är orolig för osv. Man måste också vara öppen för att höra andras perspektiv och framför allt lyssna på eleven i situationer. Man måste också som lärare reflektera över de saker man ser, man måste fråga sig själv vad det är som gör att vissa saker händer i särskilda situationer och analysera dessa.