Levd demokrati av Ekerwald och Säfström tar i ett kapitel upp ämnet elever som blir mobbade av sina lärare (2012, s.57-62). Det avsnittet fick mig att fundera, inte bara på mobbning från lärare utan på varifrån det kommer. Vi som arbetar inom skolan måste ju om någon förstå vikten av att behandla eleverna jämlikt och med lika höga förväntningar, oavsett vem eleven är.
Det handlar heller inte bara om vad man säger till elever, utan hur man säger det - med kroppsspråk och tonläge, och vilka signaler man sänder ut.
Detta tänker jag också är kopplat till förväntningar. Det är nog lätt hänt att en elev känner sig mobbad av en lärare om denne ständigt har låga förväntningar på eleven - varför tror hen inte på mig, vad har jag gjort för fel? När en lärare har låga förväntningar tror jag också att det är lätt hänt att man letar fel istället för förtjänster, eftersom det är det man förväntar sig. Att ständigt få höra vad som är fel gör att eleven känner sig utsatt och det blir som med Josefin och halsduken (s.58) där läraren går fram och säger att hennes halsduk inte är något bra och att det är lika bra att hon börjar om helt.
Jag tänker att denne slöjdlärare antagligen hade låga förväntningar på Josefin, och att Josefin kände det. Hade hon känt lärarens höga förväntningar hade hon antagligen tänkt annorlunda kring kritiken hon fick - läraren känner att jag kan göra bättre än det här, och det kan jag nog. Istället blev kritiken självförtroendesänkande och att tvingas repa upp stickningen blev en kränkning. Detta var ju inte heller den enda gången Josefin blivit utsatt för slöjdlärarens kommentarer, varför författarna ser lärarens beteende som mobbning.
Jag som kommer från en mindre ort har ofta tänkt på det här med fördomar kopplat till mobbning från lärare också. På en mindre ort känner alla alla, och skolvärlden blir väldigt liten. En familj med många barn har ofta samma lärare, och då det inte finns så många skolor inom kommunen är det väldigt lätt som syskonskara att få en"stämpel". Är äldsta barnet struligt i skolan, får de yngre syskonen också den stämpeln. Men vad är det som säger att alla syskon från en familj är exakt lika, och beter sig lika? Inte ens tvillingar är exakt lika dana. Jag känner en familj här i kommunen med fyra syskon, där alla barnen mer eller mindre haft problem i skolan. Eller, skolan har haft problem med dem. Och jag kan inte hjälpa att jag funderar över hur mycket lärarnas förväntningar, fördomar och bemötande skapar dessa beteenden hos de här syskonen, snarare än att de allihop är exakt lika dana?
Här är ett kort klipp där de berättar om undersökningar som gjorts kring lärarens förväntningar på elever, och vad det får för resultat beroende på om det är höga/positiva förväntningar eller om det är låga/negativa förväntningar.
/Frida Karlsson
Det handlar heller inte bara om vad man säger till elever, utan hur man säger det - med kroppsspråk och tonläge, och vilka signaler man sänder ut.
Detta tänker jag också är kopplat till förväntningar. Det är nog lätt hänt att en elev känner sig mobbad av en lärare om denne ständigt har låga förväntningar på eleven - varför tror hen inte på mig, vad har jag gjort för fel? När en lärare har låga förväntningar tror jag också att det är lätt hänt att man letar fel istället för förtjänster, eftersom det är det man förväntar sig. Att ständigt få höra vad som är fel gör att eleven känner sig utsatt och det blir som med Josefin och halsduken (s.58) där läraren går fram och säger att hennes halsduk inte är något bra och att det är lika bra att hon börjar om helt.
Jag tänker att denne slöjdlärare antagligen hade låga förväntningar på Josefin, och att Josefin kände det. Hade hon känt lärarens höga förväntningar hade hon antagligen tänkt annorlunda kring kritiken hon fick - läraren känner att jag kan göra bättre än det här, och det kan jag nog. Istället blev kritiken självförtroendesänkande och att tvingas repa upp stickningen blev en kränkning. Detta var ju inte heller den enda gången Josefin blivit utsatt för slöjdlärarens kommentarer, varför författarna ser lärarens beteende som mobbning.
Jag som kommer från en mindre ort har ofta tänkt på det här med fördomar kopplat till mobbning från lärare också. På en mindre ort känner alla alla, och skolvärlden blir väldigt liten. En familj med många barn har ofta samma lärare, och då det inte finns så många skolor inom kommunen är det väldigt lätt som syskonskara att få en"stämpel". Är äldsta barnet struligt i skolan, får de yngre syskonen också den stämpeln. Men vad är det som säger att alla syskon från en familj är exakt lika, och beter sig lika? Inte ens tvillingar är exakt lika dana. Jag känner en familj här i kommunen med fyra syskon, där alla barnen mer eller mindre haft problem i skolan. Eller, skolan har haft problem med dem. Och jag kan inte hjälpa att jag funderar över hur mycket lärarnas förväntningar, fördomar och bemötande skapar dessa beteenden hos de här syskonen, snarare än att de allihop är exakt lika dana?
Här är ett kort klipp där de berättar om undersökningar som gjorts kring lärarens förväntningar på elever, och vad det får för resultat beroende på om det är höga/positiva förväntningar eller om det är låga/negativa förväntningar.
/Frida Karlsson
Intressant ämne. Det här är faktiskt något som vi inte alls pratar mycket om. Det är så självklart att lärare ska vara på ett visst sätt och även om en elev skulle säga att en lärare varit elak, eller mobbat eleven skulle få tro på hen. Föräldrarna hoppas jag ju såklart tar sitt ansvar och lyfter detta. Dock kan det kännas som om lärarna kan prata bort det och skylla på "livlig fantasi". Det var något vi pratade om på samverkansdagarna, om när man ska veta om eleven talar sanning eller har livlig fantasi i de olika situationerna. Bra svar fick vi från panelen som sa att barnens ord är det vi ska tro på. Det är viktigt att vi också gör det. Vi måste utgå från elevens ord och sedan jobba vidare på det.
SvaraRaderaJag hoppas att jag aldrig kommer att få vara med om en sådan situation som Josefin upplevde, för i min värld skulle jag koka av ilska. Vi jobbar för att eleverna ska lära..
Ibland kan man ha dagar där man som lärare försöker och försöker för att få en elev att lära sig och ibland är tålamodet inte på ens bästa sida, MEN som professionell lärare är det viktigt att alltid bibehålla lugnet. Jag brukar alltid tänka i den situationen att det är inte elevens fel, utan mitt. Det är JAG som måste ändra mitt sätt att lära ut. Jag måste hitta andra vägar för att försöka få eleven att förstå. Det är för mig otroligt viktigt.
Det där med stämpel på barnen bara för att de kommer från samma familj och barnen innan varit struliga känner jag igen. Det är väldigt vanligt, tyvärr. Det är precis som du säger att alla är olika. Det är viktigt i vårat yrke som lärare att ta hänsyn till att alla är olika. Vi har ett tvillingpar i vår skola där den ena är "busig" och låg presterande, och den andra topp presterande och lugn. Så där är det viktigt som sagt att se de olika som två individer och inte som ett. Alla är vi olika och tur är väl det.
Bra och tänkvärt inlägg och jag håller med dig att alla lärare borde förstå hur man ska behandla alla elever på ett jämlikt sätt. Tyvärr tror jag, att man inte alltid har koll på hur man beter sig själv med sitt kroppsspråk och ansiktsuttryck och vad det är för signaler man sänder ut. Jag har också funderat på detta och hur viktigt jag tycker att det är att behandla alla lika och funderat på hur jag ska veta att jag är rättvis. Då har min tanke varit att faktiskt filma mig själv under en del lektioner för att upptäcka hur jag faktiskt är och för att kunna förändra mig om jag märker att jag inte är på ett bra sätt.
SvaraRaderaJag tror också att det är oerhört viktigt att alla elever känner att vi har förväntningar på dem, men de får ju varken vara för låga eller för höga. Det har vi läst i många olika kursböcker och jag tror mycket på att vara positiv och det visade sig i det intressanta youtube-klippet, där det verkligen visade på hur viktigt det är att ha positiva förväntningar på alla elever och inte börja tänka i banor som att den eleven kommer ändå inte att lära sig.
Tyvärr är det nog alldeles för vanligt att de yngre i en syskonskara får en stämpel redan från början om ett storasyskon varit en bråkig elev. Jag har aldrig reflekterat över detta, så tack för att du väckt dessa tankar för att kunna motverka att jag beter mig på det sättet, även om jag inte tror eller vet att jag gjort det innan, men bra att reflektera över det i alla fall. Precis som du Frida är jag uppvuxen i en mindre kommun, men som tur är var inte min storasyster en bråkig elev så jag klarade mig från negativa förväntningar.
Jag kan inte annat än hålla med dig om att HUR man säger en sak har stor betydelse för vilka signaler man sänder ut. Som blivande lärare anser jag att det är väldigt viktigt att tänka på HUR man förmedlar ett budskap/information till en elev då vår inställning till saker och ting speglar sig mot eleven. Tror jag att en elev inte kommer att klara en uppgift blir det förmodligen att bli så, då hen tydligt läst av mina signaler.
SvaraRaderaJag kom att tänka på en workshop vi hade under svensakursen tidigare i våras där läraren verkligen visade på att HUR man beter kroppsligt har stor betydelse för det man vill förmedla. Ser jag till mig själv är kroppsspråk något som jag behöver arbeta med och därför är jag glad att vi under utbildningens gång har fått verktyg som vi kan använda oss av ute i klassrummet. Jag tror också att det kan vara nyttigt att filma sig själv för att sedan analysera hur man egentligen för sig i klassrumssituationer.
Precis som du Frida är jag uppväxt på en mindre ort och jag känner väl igen att syskon ofta får stämplar på sig, att lillebror beter sig likadant som storebror etc. Jag hade dock inte reflekterat över att lärarnas bemötande troligtvis ligger bakom en stor del i syskonens beteende. Det vore intressant att intervjua lärare som har haft syskon om de har haft samma förväntningar på dem, eller om de har sett dem som de enskilda individer de är?
Något som jag reflekterade över när jag läste kapitel 3 i Levd demokrati av Ekerwald och Säfström var hur många elever det är som känner att de har blivit mobbade av lärare. Att man har varit en lärares hackkyckling, den som läraren alltid skällt på etc. Skrämmande!! Om läraren hade tänkt på HUR hen sa saker och ting, hade kanske vissa av ”fallen” kunnat undvikas.
/ Sofia Brottsjö
Förväntningar tror jag är väldigt viktigt. Precis som du skriver om Josefins halsduk, så tror jag att positiva förväntningar, tron på och tilliten till eleven hade gynnat både eleven och läraren. Jag tänker att detta har samband med relationerna som byggs upp lärare-elev emellan. Slöjdläraren i fallet du tar upp har kanske inte byggt upp en bra relation med Josefin, kanske endast beroende på att de inte ses så ofta. Det kan leda till missförstånd och relationsproblem. Det låter dock som om läraren riktade in sig på Josefin.
SvaraRaderaHur kan då en lärare som inte träffar eleverna så ofta kunna bygga upp en relation med varje elev, exempelvis en lärare i de praktisk/estetiska ämnena. Min erfarenhet av dessa ämnen är att de ofta ses som lektid av många elever, att de inte är viktiga. Själv har jag börjat fundera på hur länge dessa ämnen kommer att finnas med i läroplanerna, inte för att jag inte anser dem som viktiga, men för att behöriga lärare saknas. Utbildning för dessa lärare är inte helt lätt att hitta, i alla fall inte enligt min erfarenhet. Nu gick jag lite från ämnet, så jag avslutar där :)
Otroligt viktigt att reflektera över hur man som lärare samspelar med eleverna. Jag har själv erfarenhet av att ha blivit negativt behandlad av en ridskolelärare. Hon började ignorera mig, gav mig inga instruktioner utan sa bara något till mig när jag gjorde fel, inte hur jag skulle göra istället. Jag blev väldigt otrygg av att förändringen skedde så snabbt. Glädjen i ridningen försvann helt för mig, och det dröjde inte länge innan jag slutade.
SvaraRaderaVåra elever får inte lov att sluta om det blir jobbigt, för skolan är inte en frivillig aktivitet. Det kan också vara problematiskt att byta klass eller skola, av en massa anledningar. Lärarna måste vara professionella och möta varje elev på ett bra sätt. Det är klart att det är svårt för ingen kan gilla alla människor och vi kommer säkerligen få elever som vi inte trivs så bra med. Som många av er har skrivit så tror jag att det kan vara bra att filma sig själv i undervisningssituationer för att få syn på om man utsätter någon elev för mobbing eller kränkande behandling. Jag tror också att det här är en viktigt fråga att lyfta med kollegorna, för att få stöd och hjälp att agera på ett bra sätt också mot de elever som man har svårt för.
Intressanta tankar, bemötandet läraren ger eleverna och de förväntningar som ligger i det bemötandet är jätteviktigt. Jag tänker att man alltid ska försöka gå in med inställningen att alla elever lär på olika sätt. Har man som lärare haft äldre syskon till en elev måste man nog arbeta ganska aktivt med att ”lägga bort” sina fördomar och istället utgå från att alla är olika, men likväl kan lära. Det är viktigt att visa eleverna att man tror på dem och har höga förväntningar på deras förmåga, då blir nog också byggandet av en relation som Rebecca skriver om väldigt viktigt. Träffar man inte eleverna så ofta kan det vara svårt att bygga upp en relation, men att t.ex. sitta med eleverna vid lunchen eller att bara prata med dem när man möter dem ute på rasten eller i hallen gör att man visar intresse för eleverna och får en relation till dem som man kanske inte har tillfälle att skapa under de få timmar man som t.ex. slöjdlärare möter eleverna varje vecka. En bättre relation mellan lärare och elev kan ju i sin tur också göra den där enda timmen man har eleverna lite lättare.
SvaraRaderaAtt läsa s. 57-62 i Levd demokrati om lärares mobbning gav mig också en tankeställare. Som ni andra har skrivit så är det ju verkligen viktigt att man tänker på vilka signaler man sänder ut och hur man uttrycker sig. Camillas och Sofias förslag om att filma sig ibland för att se hur man egentligen för sig tror jag kan vara väldigt nyttigt! Jag har ett sådant skräckexempel av en mattelärare på högstadiet som en gång frågade mig om jag var helt dum i huvudet för att jag inte förstod hans sätt att förklara hur man räknade ut procent. Dels så hade han inte så höga förväntningar på mig, dels så var det hans sätt att skämta. Men som ni säkert förstår så föll "skämtet" väldigt fel, och jag som tidigare sett mig själv som hyfsat duktig på matte tappade självförtroendet helt och det kom inte tillbaka förrän vi läste mattekursen här på universitetet. Skräcken för att någonsin bli som honom kommer nog alltid att få mig att tänka en gång extra på vad jag säger och vad jag signalerar.
SvaraRaderaJag upplever att det här är ett ganska känsligt ämne att prata om, just hur lärare faktiskt också kan kränka elever. När jag försökt söka på Skolverkets sidor, eller i annan litteratur så talas det faktiskt nästan bara om hur elev kränker elev. Kanske tar vi för givet att lärare inte ska kränka, men precis som ni skriver, det förekommer och vi får tänka på hur vi uttrycker oss i form av vårt framtida ledarskap. Kanske kunde skolorna ha öppna diskussioner om allvaret i detta och vad vi gör om vi hör att en kollega kränker någon. Att veta att det finns en ledning som faktiskt står bakom en och kräver nolltolerans kanske kan vara en trygghet i att ``våga´´ säga ifrån eller göra en rapport vilket vi är skyldiga till? Frågan är hur ofta det uppdagas då jag tror att det kan upplevas förnedrande för ett barn att bli, som i det här fallet, dumförklarad av sin fröken. Inget eleven kanske gärna vill berätta hemma eller till någon vuxen, att fröken tycker att jag inte fattar.
SvaraRaderaHar själv en son med otroligt dålig tro på sig själv vad gäller skolan och ser hur viktigt det är att inte bara vi som föräldrar tror på honom, utan att det faktiskt är läraren (som vet bäst;) verkligen gör det.
Det är ett jätteviktigt ämne du lyfter i ditt blogginlägg, precis som många andra skriver, och jag tycker att du har många bra reflektioner kring ämnet. Jag håller med dig om att vi som arbetar inom skolan behöver förstå vikten av att behandla eleverna jämlikt, att vi föregår med gott exempel. För hur ska vi kunna förvänta oss av eleverna att de ska bete sig bra mot varandra om vi vuxna beter oss på ett annat sätt? Jag tänker på det lite klyschiga ”Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör”.
SvaraRaderaDet du lyfter om att det inte bara handlar om vad vi säger till elever utan även om hur vi säger det är också jätteviktigt. Att vara medveten om till exempel kroppsspråk, tonläge och vad jag förmedlar genom detta är något jag själv kan tycka är svårt att tänka på under en skoldag när det är mycket annat runt omkring. Men med tanke på hur mycket som kan sägas utan att ord används så tror jag att det är viktigt att hela tiden ha detta i åtanke.
Det var även jätteintressant att läsa det du skrev om familjer med många barn som har samma lärare. Även jag kommer från en liten kommun och kan verkligen känna igen detta. Det samma gäller när lärarna haft elevens föräldrar eller gått i samma klass som elevens föräldrar. Inte allt för sällan diskuteras detta och det dras paralleller mellan en elevs beteende och syskonens/föräldrarnas beteende. Jag tror säkert, precis som du skriver, att det kan hända att en lärares förväntningar påverkar hur denna bemöter eleven och att detta i sin tur kan ha påverkan på elevens beteende i skolan.
Tack för ett mycket intressant inlägg! Det som du lyfter är nog ett ganska så känsligt ämne men samtidigt så viktigt! I boken ”Utstött” skriver Gunnel Colnerud att en undersökning från skolverket gjord 2007 visar på att hela 4% av eleverna i grundskolan känner sig mobbade eller trakasserade av lärare (Thors 2010, s.128). Denna siffra tycker jag är lite väl stor. Mobbning ska väl i bästa världar inte förekomma över huvud taget och speciellt inte från oss lärare som faktiskt har i uppdrag att förebygga det? Precis som du och flera andra redan skrivit så är det ju jätteviktigt att man som lärare föregår med gott exempel för hur man ska behandla andra människor, som Therese i kommentaren ovan skrivit ”Barn gör inte som vuxna säger utan barn gör som vuxna gör”. Behandlar vi ett barn illa med nedvärderande ord eller annat så kommer säkerligen barnen att ta efter.
SvaraRaderaDet du lyfter om barn från samma familj som haft samma lärare och som får ”stämplar” genom lärarens fördomar tror jag tyvärr är lite för vanligt i skolans värld. Det behöver inte heller va just syskonen som lärare drar paralleller till utan också till resterande av familjen precis som Therese ovan. Precis som alltid när man ska lära känna nya människor/elever/barn så tror jag att man bör bilda sig sin egen uppfattning om personen och inte ha dessa förutfattade meningar.
Eftersom ni allihop har skrivit väldigt intressanta kommentarer skriver jag ett svar till er allihop här istället! Hoppas det är ok :)
SvaraRaderaJag upplever precis som Emelie skriver att det är ett ämne som man inte pratar mycket om; ett känsligt ämne precis som Pernilla skriver. Men inte mindre viktigt för det. För vi är ju inga supermänniskor bara för att vi är lärare, vi är precis vanliga människor vi också. Och som människa så möter man andra människor (elever) som man klickar bättre med och andra som man har kämpigare med för att kunna skapa en relation till. Men vi måste i detta vara noga med att inte visa det, och det är väl där som skillnaden ligger i att vara en "vanlig" människa samt en lärare.
Tycker det är ganska tråkigt att höra att många av er känner igen det här med att syskon (eller föräldrar som Therese skriver också) får "stämplar" för jag hade hoppats att det mest va här i min lilla kommun det skedde. Jag tror att det är något som man verkligen måste tänka sig för kring - både kring hur man pratar i lärarrummet men även om vilka fördomar/förväntningar man har kring de eleverna som man sedan innan har någon koppling till. Jag vet i alla fall att jag själv är lik min lillebror på många sätt, men på andra sätt är vi också totalt olika. Och jag är inte mina föräldrar heller, utan jag är mig själv. Det känns därför ganska konstigt att tro att alla syskon i en annan familj är exakt lika dana, när vi inte är det i min familj.
Väldigt intressant det ni skriver här ovan och jag håller med er om att det är ett ämne som man inte pratar så mycket om. Jag vet faktiskt lärare som har filmat sig själva för att se hur man undervisar för att kunna observera sina lektioner. Vilket jag tror är väldigt bra. Sen tror jag det är bra att se hur andra undervisar och är mot sina elever. Att man kan försöka att gå in i andra klasser och observera och ha detta ämne i bakhuvudet för att kunna stoppa det innan det går får långt.
SvaraRaderaLikadant gäller det för mig, jag bor också i en liten stad där alla vet vilka alla är. Man kan tyvärr märka att en del lärare är sådana att de kopplar syskon till varandra och gärna jämför, vilket är helt fel. Men tror tyvärr det är väldigt lätt om man inte tänker sig för. Så detta ämne är väldigt bra att diskutera.
Intressanta tankar och ett viktigt ämne och känsligt som ni alla säger. Jag kommer också från ett litet samhälle och är verksam i ett litet samhälle. Jag upplever dock inte att de sätter stämplar på barnen i en syskonskara däremot pratas det skämtsamt om en del föräldrar som har många barn, att typ nu har de haft alla lärare på denna skolan.. Men att de stämplar barnen har jag inte upplevt alls..
SvaraRaderaDet var snarare under min egen skoltid som det hände.. Vissa lärare borde verkligen inte få vara lärare. Jag hade en mattelärare på högstadiet som mobbade mig. Vid upprepade tillfällen talalde hon om för mig att "du ändå inte kommer att förstå, så du kan göra de här lite lättare uppgifterna". Detta sa hon högt och tydligt inför hela klassen och jag fick till och med sitta längst fram så hon kunde se mig. Jag kommer ihåg hur jag hatade matten men visste inte hur jag skulle ta mig ur situationen. Mitt självförtroende i matte var helt bortblåst. Fast jag lyckades ändå ta mig igenom gymnasiet, sam ekonomi, som det hette förr... Med hyfsade betyg. Det värsta är att hon gav sig på min lillebror också, som är ett år yngre och sa till honom att han aldrig kommer att bli något... Han var inte som jag, som verkligen led av det, i tysthet. Han bråkade med henne istället och käftade emot och han säger att hon sporrade honom till att verkligen göra något bra och tjäna massa pengar. Han träffade henne på en golfbana när han var 30 och min bror var då säljare för ett stort företag, han sa att hon hade frågat vad han gjorde men antagligen glömt vad hon sagt till honom. Han tyckte däremot att det kändes vääldigt bra att sätta sig i sin BMW efter att ha sett henne hoppa in i hennes Corolla....
Jag har inte träffat henne, jag vet inte heller om jag skulle känna igen henne, men den känslan som hon gav mig ska ingen lärare ge en elev.
Frida, du pratade om att man inte har höga förväntingar på en elev och därför kan mobba eleven. Jag vill även tro att det här med att säga till på rätt sätt eftersom man har högre förväntningar på eleven, jag tänker på det här med att sitta still och lyssna, ge varandra arbetsro och jobba på lektionerna. Det är oftast samma elever hela tiden som stör på lektionerna och det kan bli rätt tålamodsprövande. Att filma sig själv tror jag är ett helt fantastiskt verktyg och lite skrämmande....
Jag undrar lite hur ni märker att lärare kopplar syskon till varandra och jämför mellan syskon... Jag har som sagt bara upplevt det i min egen skolgång för hundra år sen ;)
Ja situationen med Josefine var så hemsk att ta del av, man tänker att det ska vara påhittat för att sådär kan man ju bara inte bete sig som lärare, men när man funderar över situationen och läser ditt inlägg Frida och allas kommentarer så blir just det här med HUR man säger något och HUR ens kroppsspråk kan tolkas. Då är det ju extra viktigt att verkligen tänka sig för så att det inte blir feltolkningar och att man uppfattas på ett sätt som inte är menat.
SvaraRaderaJag tycker att Camilla kom med en bra idé om att filma sig och utifrån det faktiskt få se hur man själv beter sig, då tror jag absolut att en själv kan se vad som eventuellt kan vara något att förbättra. Carolina vet ju även lärare som gjort så med bra resultat av observationen så det ska jag absolut ta med mig och göra någon gång :-)
Jag tror också som du Frida att det här med att en familj får en stämpel och att man då drar alla syskon i en familj över samma kam. Det är så klart fel men jag tror också att det kan vara så att man har en förväntning och då handlar man utifrån den förväntningen tyvärr.. Jag tror också att det är vanligt att familjen känner att det är så, hur agerar man som förälder när man känner av att ens barn blir behandlad annorlunda pga att kanske ett syskon varit stökig i skolan? Hur bevisar man att det är så liksom?
Ett otroligt viktigt ämne som jag har varit väldigt intresserad över denna kurs, så kul att se att andra reflekterar över detta också! Jag skrev faktiskt mitt kränkningsarbete, VFU- uppgiften kring detta!
SvaraRaderaPrecis som Gunnel Colnerud (Thors, 2007) menar så är detta ett ämne som är känsligt och lät förnekas idag men ändå är så verkligt. Det leder ju tillbaka till allt som vi får lära oss om maktutövning. Vi lärare sitter på en speciell position som innefattar en stor del makt och det gäller för oss att ha kunskapen och förhållningssättet att kunna hantera denna makt. Vissa missbrukar den vilket leder till kränkningar, mobbning mot elever!
Gunnel Colnerud (Thors, 2007) beskriver även att det pratats ofta om åtgärdsprogram och lagar som rör elevernas beteende och handlingar mot varandra men har dessa prövats mot lärare?!
I skollagen står det tydligt och kanske utförligt hur elev mot elevs kränkningar ska behandlas i skolan men enbart ett litet stycke rörande lärare mot elev och som Michaela Källström skriver om andelen elever som känner sig kränkta av lärare, 4 %, vilket är en enorm siffra men som ökat. Detta taget från Skolverket sida från 2016;
Det förekommer att elever upplever sig kränkta av sina lärare. Ofta handlar det om att de känner sig orättvist behandlade. Ungefär 40 procent av anmälningarna till Barn- och elevombudet handlar om att personalen kränkt en elev. Det är vanligare att äldre elever än yngre är utsatta för kränkningar och mobbning från vuxna. Det är förbjudet för alla som arbetar inom förskolor och skolor att kränka barn och elever. Huvudmannen bör se till att det finns särskilda rutiner för att utreda, dokumentera och åtgärda när en personal är misstänkt. För att undvika lojalitetskonflikter är det lämpligt att en överordnad chef håller i utredningen.
Så absolut ett ämne som måste diskuteras och hållas vid liv oavsett hur svårt och jobbigt det än kan vara. Jag skrev som sagt mitt arbete kring detta då jag ofta upplevde att vissa lärare på min VFU missbrukade sin ställning. Kunde vara handlingar som att tillrättavisa utan syfte, ta tag i elev utan förvarning, upprepande utskällningar till samma eleven på grund av tidigare beteenden men nu utan grund m.m. Och precis som texten från Skolverket innan så ansågs det vara "lättare" på de yngre barnen. Kan vara på grund av att dessa elever inte är helt insatta i sina rättigheter än, är nya i skolan och försöker hitta sin plats och då är det att läraren "alltid" har rätt, läraren har från start "visat" sin position. Allt detta ledde till att jag granskade deras likabehandlingsplan utifrån detta perspektiv och fann ingenstans några åtgärder rörande lärare mot elev vilket fick alla på skolan att fundera! Det står, även om det är kort, att ingen personal får kränka eller diskriminera någon elev på skolan!
Mycket intressant inlägg och ett viktigt ämne!
SvaraRaderaDen statistik du visar på Jessica, att så mycket som 4% känner sig kränkta av lärare, får mig att tänka på om handlingarna sker omedvetet? Vi har i min grupp pratat mycket om normer och det omedvetna handlandet som gör att vi upprätthåller normer i skolan och till och med överför våra föreställningar till eleverna. Det kanske är så att dessa lärare har en bild av hur man "får" vara som lärare och ledare och att det på något sätt är tillåtet att missbruka sin ställning bara för att man har en ledarposition. Men så är ju självklart inte fallet!
Jag läste på pedagogiska magasinet att det första steget är att uppmärksamma att problemet finns. Att det faktiskt händer att lärare mobbar elever och att då också försöka förstå varför det händer. I artikeln redovisas tänkbara förklaringar till varför det kan vara så att denna mobbning sker. En tänkbar anledning är att läraren har hamnat i ett olyckligt förhållande och använder trakasserier för att få makt eller att läraren känner sig hårt stressad, närmast utbränd och reagerar därför på det här viset (http://pedagogiskamagasinet.se/larare-som-mobbar/). Jag tror därför att vi måste uppmärksamma de fallen och gå till roten av problemet. Precis som du gjorde Jessica i det fallet när du granskade likabehandlingsplanen på den skolan, måste ha blivit en tankeställare för all personal!
Väldigt intressant inlägg! Det du säger om fördomar gällande syskon och familjer, har jag funderat på vid ett flertal gånger. I de skolorna där jag har praktiserat, så har det varit en hel del snack kollegor emellan. Detta leder förstås till att lärare, som själva inte har eleven i fråga, får en väldigt fördomsfull bild av barnet. Om den läraren sedan får ett syskon till det berörda barnet, tror jag att han eller hon lätt omedvetet kan behandla barnet utefter sina fördomar. Väldigt tråkigt att det kan vara så, men tyvärr ofta verklighet, speciellt i en mindre stad!
SvaraRaderaJag känner igen mycket i det du skriver angående att det i en liten stad lätt kan skapas fördomar kring en hel syskonskara. Jag, precis som du, lever i en liten stad. Även om det kan vara otroligt härligt så har det också stora nackdelar i dessa sammanhang. Här blir det otroligt viktigt för oss som lärare att vara medvetna om hur vi ser på barnen. På samma sätt som läraren medvetet eller omedvetet har fördomar kring det yngre syskonet när det äldre syskonet varit stökigt, kan lärare också ha höga förväntningar på en elev med ett "ordentligt och duktigt" storasyskon. Detta är också något som kan bli farligt eftersom eleven ifråga då får höga förväntningar att leva upp till. Det är otroligt viktigt att hela tiden ha med sig att varje elev man möter i sitt klassrum i det framtida yrkeslivet är unikt!
SvaraRaderaIntressant inlägg du gör Frida, just det här med att sätta stämplar på enskilda individer eller som du skrev om att en stor syskonskara kan få samma stämpel på sig funderade jag en del på under senaste VFU´n. Jag var i ett mindre samhälle med en liten skola där alla känner alla. Det var fler än en gång jag hörde lärare eller personal från fritids sitta och diskutera hur elever var och många gånger var det just detta med äldre syskon som hade en stämpel. En diskussion kretsade kring en elev som hade svårt för sig och detta tyckte dom var så konstigt då han hade storasyster som är så väldigt begåvad. Den här pojken var de väldigt måna om att försöka hjälpa och stödinsatserna var många. En annan diskussion kretsade runt en "bråkig" pojke som dom inte alls var förvånade över så hans äldre bröder minsann också var så struliga och hade så varit hela skolgången. Den här pojken var det inte alls samma tolerans mot, han blev utskickad från lektioner ett flertal gånger och diskussionerna var mer dömande mot honom än den andre pojken. Jag tyckte det här var oerhört jobbigt att lyssna på, att sitta och kategorisera in barnen i olika fack enbart baserat utefter hur deras syskon var istället för att möta barnen där de befinner sig nu och försöka arbeta främjande för att lyfta barnen så de får utvecklas utefter sin egen nivå. Klassas man som en bråkstake så lever man tillslut ut som omgivningen förväntar att man ska vara. Här borde man istället utgå ifrån varje barns unika särart istället för att sortera in dem i olika fack. Jag tror inte att det var en medveten handling utav lärarna men det påverkade helt tydligt deras bild och handlingar av eleverna.
SvaraRaderaTack för ditt viktiga inlägg. Du har så rätt i det du skriver, att en lärares kroppsspråk och tonläge kan göra att en elev känner sig förminskad. Vad hemskt att vara elev och uppleva att en lärare har en hård attityd mot en. Men kanske inte mot någon annan. Det kan ju vara jättesvårt för en ung elev att sätta ord på det bemötandet från läraren och berätta för någon. Olweus skriver om att inte hantera lärarmakten på rätt sätt (Utstött, s. 130) och menar att lärare behöver arbeta närmre varandra så de kan ge feedback på varandras arbetssätt. Tvålärarsystem ser ut att vara modellen för att få bukt med kränkningar medan ensamarbete bakom stängda dörrar inte är att föredra. Även om man har en dålig dag, är stressad och lättretlig så är det bra att reflektera över det innan man kliver in på skolan. Så man inte heller tar det personligt när man blir provocerad av olika elevers beteenden utan bemöter alla med respekt och värde. Det är intressant att fundera över vad det är hos t.ex. en elev som provocerar en, så man kan vara förberedd när det inträffar.
SvaraRaderaSara Thell Andreasson
SvaraRaderaEfter att ha tagit del av alla era inlägg, kan jag känna att världen är inte rättvis för barn. Tänk bara i det högaktuella fallet "Kevin" från Arvika som SVT har visat som dokumentär. Tänk hur dessa bröderna har blivit behandlade och vilken skam de har burit på i alla dessa år. Hur de behandlades av rättssystemet? Det skär i hjärtat att se hur illa ett barn kan fara och att de stackars föräldrarna som var tvungna att se sina barn utsättas för detta och inte kunna göra något. Min väninnas dotter är vän med Robin som är aktuell i "Kevin fallet" och vad jag har förstått från mina vänner är han en lite tyst och sluten kille som är godhjärtat rakt igenom
Precis det här kan lika gärna hända i skolan och föräldrarna tror att läraren är den som har makten, dvs vi. Om vi behandlar våra elever illa är vi precis i samma läge som polisen i Arvika 1998. Jag hoppas innerligt att det blir ett slut på den här utsattheten.
I levd demokrati s. 59 kan man läsa att Lena var lärarinnans "hackkyckling" och det har jag en historia om från min egna skoltid. Jag hade en lärarinna som var elak, hon var arg, hon behandlade eleverna generellt illa genom att se ner på oss, hon kunde säga elaka saker som tex. "Ni kommer aldrig att bli något, så tro inget annat" Värst drabbad var en kille som hon precis som Lenas lärarinna hade som "hackkyckling". Varje gång vi hade genomgång i ett ämne ställde hon alltid frågan "Förstår du X?" Svarade han "ja" kom hennes replik "Då förstår alla ni andra också".
Hon blev aldrig anmäld av någon, ingen vågade gå fram och prata om det. Visserligen var detta många år sedan, men vad är det som säger att det inte finns sådana här lärare kvar?
Därför måste vi som nyutbildade studenter bli bättre, vi måste bli bäst på att ta hand om våra elever.
Inlägget väckte mycket tankar när jag läste det. Eftersom jag också bor i en relativt liten stad så känner jag igen mig kring syskon som blir stämplade. Jag har inga syskon själv men jag har massor av minnen kring just detta när jag gick i åk 4-6. Vid flera tillfällen när det åter var skolstart så pratade vissa lärare helt öppet om att hens syster/bror skulle börja på den här skolan. De diskuterade hur hen har varit och antog att syskonet skulle vara likadan, precis som du beskriver. Väldigt respektlöst om du frågar mig.
SvaraRaderaVi har trots allt skolplikt idag så barnen har inte så mycket val än att gå till skolan. Därför måste vi försöka få barnen att trivas och möta varje elev. Det är viktigt att vi är professionella och behandlar alla elever lika. Man måste på något sätt analysera sig själv så man förstår hur man tänker och agerar.
Vad ni kommenterar!
SvaraRaderaDu formulerade väldigt bra det jag tänkte, Tania! Att det inte bara är när man möter eleverna man får tänka sig för när det gäller vilka signaler man skickar ut, utan även i lärarrummet eller på fritids eller var som helst. Som du beskriver var det nog ingen medveten handling ifrån lärarna ifråga, men trots detta påverkar det bilden av eleverna och sätter förväntningar hos de andra lärarna kring de eleverna. Även om de inte är klasslärare för eleven kanske de möter hen på rasten nästa dag?
Tycker också du avslutar med en viktig mening där, Josefin. Man måste på något sätt analysera sig själv så man kan se vilka mönster man själv och skolan man arbetar på har!
Mycket intressant inlägg och kommentarer, detta är ett ämne som känns otroligt viktigt men som det tyvärr inte pratas mycket om. Vilken fruktansvärd känsla att överhuvudtaget bli mobbad, men att bli det av sin lärare. Den person man förmodligen till en början såg upp till och litade på skulle skydda en från sådana saker plötsligt istället utsätter. I antologin Kränkningar i skolan kan man läsa att det inte nödvändigtvis är en medveten handling av läraren, utan maktutövning som kan övergå till ett maktmissbruk som gör att eleverna kan uppleva att de blir kränkta. Vidare kan man läsa att elever som blir kränkta av skolpersonal kan utveckla en fientlig attityd mot skolan vilket kan leda till fortsatta problem.
SvaraRaderaDet känns så otroligt viktigt att i sin lärarroll vara självkritisk och noga tänka igenom vad man säger och på vilket sätt. Som någon nämnde tidigare så spelar ju vårt kroppsspråk en stor roll i hur eleverna uppfattar det vi säger.
Man kan även läsa i antologin att andra lärare ofta känner till när kollegor kränker elever, men ingen talar om den andres brister för till exempel rektor. Det känns helt absurt att man som kollega kan blunda om man ser något sådant. / Malin O
Väldigt intressant inlägg samt intressanta åsikter!
SvaraRaderaJa, jag håller med dig Frida att lärarens kroppsspråk samt ljudläge är enormt viktiga faktorer, det vill säga att det är viktig att läraren ska ha koll på hennes/hans kroppsspråk, beteende och ljudläge medan läraren pratar med eleverna. Eleverna ska känna sig trygga och ”ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling” (Lgr11, s.8). Eleverna ska kunna utveckla sig, uttrycka sina åsikter och ”skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéer och lösa problem.” (Lgr11, s.10)
Ja, lärarens förväntningar kan påverka eleverna positivt medans om läraren väljer ut en elev som sin hackkyckling så kan det få oanade konsekvenser för eleven. Det är viktigt att lärare och elever kan skapa bra relationer med varandra, precis som många av er redan har sagt. Det är viktigt från elevens synpunkt eftersom eleven kommer att vistas mycket i skolan och det är här eleven kommer att lära sig många olika saker och utvecklas. Dålig relation med lärare får eleven att må dåligt som gör att elevens hela skolgång blir svår och kan till och med göra att skolgången för eleven blir misslyckad. Med detta följer arbetslöshet efter skolan och hopplöshet inför framtiden. Vi, lärare skapar elevernas framtid och är därför en av de viktigaste personerna i elevens liv.
SvaraRaderaOtroligt intressanta tankar! Jag håller med dig om att jag tror att lärarens förväntningar på eleven påverkar mycket - både om de är för låga och för höga. En elev som du beskriver, där läraren har låga förväntningar och mest tycks vilja få tillrättavisa eller 'hacka' på eleven. Likaså tror jag att en elev kan bli lika utsatt, och med samma stämpel som du beskriver, men där läraren istället har för höga förväntningar på eleven.
SvaraRaderaJag har en storebror som är 2 år äldre än mig. Under hela vår uppväxt var han mycket intresserad av idrott. Han spelade fotboll, innebandy osv och gick i idrottsklass på högstadiet. Snacka om att lärarna hade svårt att acceptera hans lillasyster, mig, när jag började på samma högstadieskola. Bokmal, totalt ointresserad av idrott och min brors motpol.
Under denna tid kände jag mig otroligt pressad av lärarna. Jag kände att jag 'borde' vara på ett visst sätt, likadan som min storebror, för det var vad de väntade sig.
Jag diskuterade med en lärare om detta med hur man kan uttrycka sig med ord, tonläge, handling och kroppsspråk. Hur man kan uttrycka sig på olika sätt om man till exempel behöver säga till elever flera gånger. Det kan gälla hur de uppför sig, när läraren vill att de ska utmana sig själv eller när de ”slarvar”. Du kan säga en sak, men kroppsspråket visar något annat och jag tror eleverna kan tolka att det är olika signaler och bli förvirrad av de olika signalerna. Hur du betonar olika ord när du pratar kan få olika betydelser och även hur du använder tonläget. För att inte ”tjata” så gick läraren ibland in i rollen som ”häxan Surtant”. – ”Här kommer häxan Surtant och petar….” med lite teaterröst, i stället för att säga kort – ” här har du glömt…..” när de till exempel glömt stor bokstav och punkt i en mening. Det hade en positiv effekt när hon gjorde så.
SvaraRaderaJag har ibland hört i personalrummet om kommentarer kring syskon som jämförs och det är väldigt sällan som man hör positiva kommentarer när en lärare jämför syskonen. Om en elev gjort något bra eller bra ifrån sig, så jämförs hon/han inte på samma sätt. Det kan naturligtvis vara olika på andra skolor, men det verkar lättare att jämföra syskonen och hitta en ”orsak” till varför det är som det är.
Väldigt bra och intressanta tankar. Precis som du, så har jag också växt upp på en väldigt liten ort där alla känner alla. Vilket kan ha sin fördel i vissa fall, men även här fanns en familj med tre barn som hade en fruktansvärt svår hemsituation. Mamman var ensamstående och hade inget jobb, de bodde i en ombyggd lada och försökte klara sig på socialbidrag. Dessa elever hade skolan också väldigt svårt med. Lärarna lät oftast de barnen hålla på när de inte skötte sig, de hade helt enkelt inga förväntningar på att dom skulle klara skolan. Vilket gjorde att barnen också gav upp och struntade i skolan. Precis som Ekerwald och Säfström skriver (s.60) att det blir onda spiraler i deras samvaro. Även om det är svårt att skaka av sig fördomar och förväntningar av elever så måste vi det. Vi ska behandla alla elever lika, för de är alla lika mycket värda.
SvaraRaderaEtt intressant inlägg! Jag har, liksom några andra här, också vuxit upp på en mindre ort. Jag och min lillasyster har haft några gemensamma lärare men hon upplever att det är på gymnasiet som de har "jämfört" oss och våra prestationer mot varandra. Det har varit både bra och dåliga kommentarer däromkring, men jag skulle vara nästintill flyförbannad över att inte få ses som en egen individ (värt att notera är att syrran ofta blir det också, haha!).
SvaraRaderaMen ändå kan jag känna att det förekommer att man jämför syskon med varandra även i yngre åldrar, jag har sett det på skolan jag varit verksam i samt under praktiken. Det har varit situationer där syskonens problem kan bero på hemförhållanden eller att två syskon är lika duktiga och man har höga förväntningar på det yngre syskonet, i olika samband helt enkelt. Såhär i efterhand kan jag känna att jag är oerhört glad över att jag är äldst och därför kunde gå min egna väg.
Vilken bra och viktig frågeställning som du tar tag i i ditt inlägg. Jag håller med dig om att vi som lärare borde vara väldigt medvetna om hur fel särbehandling och mobbing är. Dock kan vi anta, efterson litteratur och olika personers erfarenheter vittnar om, så finns mobbing eller i alla fall elevupplevd mobbing från lärare. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi som lärare är självkritiska och hela tiden försöker att analysera och utveckla vårt samspel med våra elever. Som lärare behöver vi inse att vi sitter i en makt position och som många superhjältar ofta får höra "med stor makt kommer stort ansvar": Vi är satta i en unik påverkasn situation på nästa generation vuxna och detta uppdrag måste tas på alvar. Vi måste bemöta våra elever med respekt och förvänta oss mycket av dem. Höga förväntningar skapar bättre förutsättningar för lärnade menar litteratur som vi läst under kursen. Lärare bör därför se över sina förväntningar på elever och se om det är någon som man väntar sig mindre av. Detta måste ju dock sättas i relation till vad eleven har för kapacitet, men jag tror att om läraren har förväntningar som överensstämmer med elevens kapacitet samt visar en tilltro till barnets förmåga och uppmuntrar hen till att bli det bästa hen kan, så kommer vi ha en fantastisk utgångspunkt för lärande i våra klassrum. I läroplanen så står det att vi skall främja ett livslångt lärande samt ge varje elev det stöd hen behöver för att nå målen (LGR 11). Detta är en utmaning men en viktig fator för att eleverna skall känna sig sedda, trodda på och få möjlighet att utvecklas.
SvaraRaderaMalin Lamberg:
SvaraRaderaVäldigt intressant ämne det där med att vuxna mobbar barn, kanske särskilt när det gäller lärare, vi skall ju vara elevernas trygga punkt och jag fick ont i magen av att läsa delen i boken om just den utsatthet som drabbar dessa barn, vart ska de kunna vända sig när den starkaste vuxna är den som utsätter dem? Hur vet dem ens att det är fel? Jag har inte varit med om mobbning från lärare men när du skriver om det med förväntningar på hur barn från samma familj ”ska” vara minns jag en så tydlig sak från min egen skolgång.
Min äldsta bror var en riktig strulig en på högstadiet, en riktig bråkig kille som ville trotsa allt, han gjorde tydliga märken hos sin mentor (uppenbarligen) och åtta år senare kom jag, min bror och jag har samma efternamn och efter uppropet i 7an när vi samlats i våra klasser frågade hon högt och tydligt rakt ut i klassen : ” Är du Malin, Peters lillasyster?” Jag svarade såklart ja och fick ett: ” FYFAN” tillbaka.
Dagen efter hade vi en ny mentor. Där och då bestämde ju hon sig för att jag var precis som min bror, jag fick inte ens chans att ”bevisa” motsatsen vilket i sig är helt sjukt att man skall behöva men jag hade önskat att få göra det. Jag kommer ändå från en normalstor stad och min bror är inte det värsta barnet som gått i ett par skor. Jag tänker att vi som lärare från en dag till en annan måste stänga av och starta om, vi kan inte lämna klassen en onsdag efter en bråkig dag och komma tillbaka på torsdagen och räkna med att det ska bli en lika dålig dag, på samma sätt måste vi möta våra elever och alltid påtala att vi inte gillar dem mindre för att de gör dumma saker.
Det är onekligen märkligt att bara för att man tillhör samma familj förväntas man vara precis som sitt/sina syskon. Under min VFU fick jag höra att"oj vad märkligt att det kan skilja sig så mycket mellan syskonen". Detta menat om en familj med flera barn där en stack ut som jobbig, och det yngre syskonet var en exemplarisk elev.
SvaraRaderaAtt som du Malin blev helt utdömd på grund av att läraren hade något emot din bror är ju helt galet! Vi är alla olika individer även om man råkar vara syskon.
Hur man än vrider och vänder på det så är det bara att erkänna att man inte kan gilla alla människor, men som Amanda var inne på så måste man som lärare stå över det då vi befinner oss i en maktsituation. Att se det goda i alla och fokusera på som är bra.
Ett mycket intressant inlägg som berör mycket av det jag funderat på den senaste tiden. Under min vfu såg jag upprepade gånger både sakerna som tas upp; dels lärare som kränker elever, dels en placering av eleverna i fack beroende på erfarenhet av äldre syskon. Jag tror inte att det är ett problem bara på mindre orter - i det sammanhanget är en skola som en liten ort i sig. Även om du bor i en stor stad känner lärarna till olika syskon och pratar med varandra om dem. Väldigt svårt att komma ifrån. Att tala om äldre syskon är något som en del lärare använder sig av för att skapa en relation med det yngre barnet, vilket alltid leder lite fel tror jag. Det är viktigt att medvetet försöka undvika detta om man kan. Att lärare kränker elever är så klart aldrig bra. Det är också något som inte alla lärare förstår eller ser när de gör. På det viset är läraryrket ett mycket ensamt yrke. Att filma sig själv kan vara en lösning men kräver att man vet man ska göra och vad man bör förändra. Det kan vara svårt att göra helt själv. Jag tror mycket på att försöka gå in till varandra. Att se olika situationer och olika lärare "in action" och att verkligen fundera på vad man själv vill. Hur vill man vara, vart vill man nå och hur ska man nå dit. eftersom man kan Genom att öppna upp för andra lärare att delta på dina lektioner görs undervisningen mer transparent vilket också kan förhindra kränkningar. OM lärarna sinsemellan vågar ta upp det som de tycker är fel. Vilket inte alls alltid är fallet. Att kritisera sina kollegor kan vara mycket känsligt. Som det står i Skolverket rapport "Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda…" från 2014: "Kolleger vet många gånger om när personal på skolan kränker elever.” "Trots det är dessa kränkningar svåra att upptäcka i betydelsen att de lyfts upp och synliggörs. Det kan bero på en rädsla för att lägga sig i och därigenom skapa en dålig stämning bland personalen på skolan.” (s 96)
SvaraRaderaMycket intressant diskussion!
SvaraRaderaDet är sant som många av er säger, att lärare tenderar att stämpla alla elever i en syskonskara som "samma person". Har ett eget exempel från min skolgång där jag kände mig mobbad av en lärare. Denna lärare hade haft min pappa i skolan och han var en riktig strulpelle. Läraren hade inte särskilt höga förväntningar på honom. När jag i min tur fick samma lärare tilltalade hon mig på samma sätt som hon tilltalat min far, nämligen "Borna". Det var Borna hit och det var Borna dit. Jag var ingen strulig elev, tvärtom, och ändå fick jag skulden då det var pratigt eller stökigt i klassrummet. Hon kunde stå med ryggen mot klassen och ändå säga till mig. Jag hade henne i tyska på gymnasiet och jag kan säga att jag hoppade av den kursen lagom till nästa termin trots att jag älskade språk.
Väldigt intressant diskussion och du har många bra poänger i ditt tänk! Jag tror absolut att man oavsett vem man är att man är under ständig utveckling och liksom elever behöver jobba på för att bli bättre och medvetna om saker och ting i sin omvärld på samma sätt behöver vi som lärare vara och bli medvetna om vad vi gör och jobba med oss själva för att på så vis komma ifrån att elever blir kränkta. jag tror absolut att man som lärare behöver ha tänket "en önskning och två stjärnor". vilket jag menar att man kan ha en önskning om ett förbättringsområde men att man ser till helheten och säger två positiva (dvs stjärnor) om elevens arbete.
SvaraRaderaVad gäller det här med syskon och olikheter så borde vi alla vara medvetna om att man bör se till individen och inte till "familjen/syskonen". Men det är väll uppenbarligen lätt att glömma bort. Egentligen skulle man som lärare med jämna mellanrum spela in ett lektionspass/en undervisnings situation för att på så vis se HUR man undervisar och HUR man förhåller sig till eleverna och även VAD man kan förbättra, och för att göra sig själv medveten om hur man är som lärare och pedagog.